Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Micha ëlsson
av många exempel på författarens förmåga
att se en sak från två sidor, att låta
kritiken och löjet leka kring vad han själv
med möda och allvar skrivit ihop. Det
är svårt att uppdriva en författare, vars
överrika fabuleringskonst förenas med så
mycken klarsynt självkritik. Nu är också
den tid, då han vill bli dramatiker. Jag
erinrar endast om hans Numancia, ett
utmärkt ämne, men ett verk vars
utförande som helhet är misslyckat. Det är
inget fel på författarens upphöjda känsla
och den patriotiska entusiasm, varmed
han gick till verket. Men han äger bland
annat många av sina landsmäns brist på
måtta, och då han låter alla Numantias
tappra försvarare dö eller ta sitt liv till
sista man för att ej släpas efter den
seglande romarens triumfvagn, gör slutet
av stycket snarast intryck av ett
studentspex: man kommer att tänka på Mohrens
sista suck i kolossalformat med högar av
ädla lik på den blodiga scenen. Det ligger
något Don Quijotiskt, i termens vulgära
användning, över dessa poetiska och
dramatiska försök.
År 1587 får han ett levebröd. Filip
håller på att utrusta Den oövervinnerliga
Armadan. Pengar behövs i mängd, olja
och säd. Ceivantes blir kringresande
skatte-indrivare. Det är inget populärt yrke. Men
det bringar utövaren i kontakt med folkets
breda lager. Det tillåter honom att leva i
ständig kontakt med detta spanska folk,
som, för att låna Unamunos 01 d, är »bränt
av solen och garvat av frosten, ett sobert
folk, vad som blivit kvai efter otaliga
hårda vintrar och periodisk hungersnöd;
ett folk som anpassat sig efter klimatets
hårdhet och nödens härjningar. Den
spanske bonden är lugn i sina rörelser, hans
tal är värdigt och allvarligt; han ser ut
som en avsatt konung.» Hans humor
präglas av allvar och lugn, sentenser och
flegma. Personligheten är starkt
individualiserad, ingen jämnstrukenhet, starka pitto-
reska inslag. Bättre än några
generaliseringar ger Azorins bok La ruta ole Don
Quijote en levande bild av denna rika
facettering av spansk landsbygds
persongalleri. Jag får nöja mig med att återge
några rader av Paul Hazard i hans Don
Quichotte: »Vilket folk bär inom sig så
många kontrastmöjligheter? Dess söner
äro högdragna, oberörda av ödets
skiftningar — om de inte ge sig hän åt de
våldsammaste utbrott . . .De ha i högsta grad
fördomar med avseende på börd och rang,
och äga den högsta känsla för mänsklig
jämnlikhet; de prata på vägarna med den
förste bäste, låta de ringaste säga sin
mening och motta främlingar som vänner. —
De äro mycket allvarliga och fulla av humor.
— De äro icke logiska och förnuftmässiga
som vi, utan i deras land av sol och skugga
leva de våldsammaste kontraster
tvångs-löst sida vid sida. Ingenstans är man
samtidigt så realistisk och så idealistisk. En
av de människotyper folket skänkt
världen är conquistadoren — rusig av heroism,
på väg mot erövringen av okända länder
som korsfararna voro på väg mot
Jerusalem, acl majorem Dei gloriam, och samtidigt
brutal, sniken, i stånd till varje grymhet,
av kärlek till guldet. Ignatius Loyola,
brinnande av passion, tärd av inre glöd,
Kristi eldige riddare, skapar en armé,
som har den hårdaste disciplinen och
praktiskt taget var den mest kapabla att erövra
världen. Den heliga Theresa, mystikern,
grundar kloster, organiserar och leder
dem med ett fulländat sinne för realiteter.
Hur kan man tänka sig Don Quijotes
utmärglade ansikte så nära Sanchos vinröda,
om det icke funnes ett sinne som älskar
kontraster, som icke förvånar sig över något
som mänskligheten kan rymma i sitt sköte?»
Azorin talar om Criptana, där de gamla
väderkvarnarna alltjämt stå som de stodo
där, då Don Quijote tog dem för jättar,
gick till attack och gjorde sin vådliga och
snöpliga luftfärd, hängande i kvarnvingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
