Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstens gestaltproblem. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Zweygbergk
De ha genomgått en metamorfos, blivit
delaktiga av konstens »förvandlingsmirakel»
(Hirn). Detta kan iakttagas i alla former av
konstskapande, från de mimiska till de
litterära, men det är kanske särskilt
iögonenfallande i musiken, där känslan ju är
bunden vid varseblivningsgestalter som
inte ha någon motsvarighet utanför
musiken och som därför inte heller kunna bära
någon prägel av tingen. Man förstår, då man
jämför de känslor musiken framkallar med
de affekter vi konfronteras med i kampen
för tillvaron, att en estetiker som Henri
Delacroix frestats att formulera satsen:
»La musique crée un ëtre affectif nouveau.»
Men genom att så starkt betona
skillnaden mellan konsten och livet, önska vi
inte skymma undan det faktum, att
konsten leder sitt ursprung ur livet. Tvärtom
äro vi angelägna att framhäva detta
samband, emedan konstens uppgift annars vore
obegriplig. De över livets lidelser och
konflikter upphöjda gestalterna i den
estetiska kontemplationen måste ses mot
bakgrunden av ett själsläge, där verkligheten
framstått som ett problem, ett dunkelt och
oroande erfarenhetskomplex, som drivit till
gestaltning och uttryck. En människa är
konstnär »because his life is full of conflicts,
which he is best able to overcome in
artis-tic expression», säger med en välfunnen
formulering den engelske psykologen
Herbert Langfeld. Och samma tanke möter
man oupphörligt också under en kort
utflykt i estetikens historia. Under olika tider
och under inflytande av skilda filosofiska
idéströmningar har denna lära om konsten
som en harmoni formulerats på mycket
olika sätt, men alla dessa läror, t. o. m.
i viss utsträckning den psykoanalytiska
föreställningen om konsten som en frigörare
av undertryckta känslor och drifter, leda
ytterst tillbaka till den grekiska tänkare,
som för mer än tvåtusen år sedan prisade
konsten för dess förmåga att skänka
frid åt människors släkte och lugn åt brusande
vågor,
vila åt vindarnas oro och sömn åt naggande
sorger.
Om man därmed har rätt att säga, att
konsten förädlar vårt känsloliv, förefaller
ytterst tvivelaktigt. Forskningsresande i
Afrika ha fäst sig vid, att neger..tammar
som förvärvat en ganska hög musikalisk
kultur och vilkas sångprestationer äro
långtifrån oangenäma att åhöra, inte skilt
sig märkbart från de helt omusikaliska
folken vad beträffar grymheten i deras
krigföring och sedvänjornas barbari överhuvud.
Men även om varaktigheten i konstens
suggestion är ringa, och de spår konsten
kvarlämnar i människans själsliv svåra att
följa, så framstår det som ett till synes
oemotsägligt faktum, att vi stundom
frestas att abstrahera från våra begär och vår
viljas syften för att i självförglömmande
betraktelse avvakta framträdandet av en
gestalt som binder vårt känsloliv i en klar
och fast form och samtidigt löser det ur det
kämpande livets tvångsläge. Detta faktum
kommer väl alltid att förbli i viss mån
obegripligt, hur envist konstens uttolkare än
framhärda i sin strävan att förklara det,
men därför är det ju inte skäl att avstå från
den ökade insikt i konstens gestaltproblem,
som noggranna begreppsbestämningar och
ett omsorgsfullt verklighetsstudium
måhända kunna skänka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
