Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en senromantisk brevväxling
Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson
Av P aul F r ö b er g
SP)
ET möter oss i den svenska
romantikens persongalleri gestalter, som äger mycket
litet av romantikens yttre, konkreta drag
men som i en kanske strängare renhet än de
stora genierna representerar de
spiritualis-tiska och kvietistiska elementen i den
romantiska livsatmosfären. De har ingenting av
den mytiska fantasien, färgglädjen, inlevelsen
i en nationell eller provinsiell traditions- och
stämningsvärld. Politiska och sociala problem
är dem alldeles främmande. Några djärva
litterära experiment inlåter de sig inte på.
Luften kring dem är tunn och dagern blek.
Men de har fått i arv romantikens spekulativa
behov, dess religiösa innerlighet, böjelsen för
estetisk och introspektiv meditation. I vanlig
mening har de inte varit produktiva,
skapande, men de har blivit personlighetsideal
och andliga ledare. Om dem alla gäller, vad
Atterbom har skrivit med tanke på en av
dem: deras liv »försvinner ur vår åsyn, innan
det hunnit blifva något vidare än ett löfte
af oändligt innehåll».
Bland dem är Per Ulrik Kernell,
Bellmans-sångaren och den romantiske livsfilosofen,
vars Anteckningar under en resa i det sydliga
Europa med sina okonstlade bikter om en
själs utvecklingshistoria blev en andaktsbok
för den unga generationen omkring 1830.
Bland dem är också Jon Ulrik Ekmarck, hos
vilken det intresserade deltagandet i
1820-talets musikaliska konventiklar förenades
med en egocentrisk sensibilitet, ett stilla
försjunkande i kontemplativa stämningar. Hans
postumt utgivna skrifter består väsentligen
av översättningar från Jean Paul och
Wacken-roder. Också hans egna försök skulle kunna
gå under namnet Blumenstücke eller
Herzens-ergiessungen eines kunstliebenden
Kloster-bruders. Bland dem är slutligen Ernst
Kjel-lander. Det är i minnesteckningen över honom,
som Atterboms ovan citerade ord står att läsa.
Huvudpunkterna i Ernst Kjellanders
biografi är snabbt relaterade. Han föddes den
5 december 1812 i Valla socken i
Västergötland. Vid fyra års ålder förlorade han sin far,
läkare, poet, skalden Kellgrens systerson.
Han växte upp som en änkas ende son, i en
atmosfär av svärmisk ömhet och innerlig
förtrolighet, främmande — som en
minnestecknare säger — »för lifvets alla bullersamma
uppträden». Efter skolgången i Skara kom
han 1827 till Uppsala. Modern, som hade
följt honom till universitetet, avled i december
1830 i lungsot, och kort efteråt märktes hos
honom själv de första tecknen till det
bröstlidande, som nu skördat båda hans föräldrar.
Under ständig kamp mot sjukdomen
fullföljde han sina studier och blev 1834 docent i
filosofiens historia. Samma år anträdde han
en utrikesresa, som genom Tyskland och
Schweiz förde honom till Italien. Här dog
han den 18 juni 1835.
Ernst Kjellanders död var för Atterbom
»den största litterära smärta» han dittills
upplevat. Så stora var de förväntningar man i
de ledande Uppsala-kretsarna fäste vid
tjugotvååringens utvecklingsmöjligheter.
Förklaringen måste sökas i de rent personliga
intrycken av honom: hans opera är varken
många eller omfångsrika. Själv publicerade
han endast ett arbete, den filosofiska
avhandlingen De Notione Principii, som var hans
gradualavhandling och hans docentspecimen.
Några år efter hans död gav hans vän F. F.
Carlson ut Minnen af Ernst J. F. Kjellander,
en liten tunn bok med dikter, filosofiska
uppsatser och brevutdrag. Bland de efterlämnade
papperen, förvarade i Uppsala
universitetsbibliotek, finns emellertid ytterligare en del
filosofiska och poetiska utkast samt en litterär
dagbok, Blomsterknoppar, från 1829. Det är
dessa papper, som jämte Minnen har legat
till grund för den teckning av Ernst
Kjellanders utvecklingshistoria, som Hilding
Lidell har gett i Vestrogothica 1928. En
hittills obegagnad källa utgör de brev till F.
F. Carlson — endast delvis återgivna i
Minnen —- som förvaras i Riksarkivet. De ger
den fylligaste och mest intima bilden av den
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
