Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T i m glaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom
hundratalets begravningsdikter innehåller
nästan utan undantag vid sidan av den
biografiska delen ett reflekterande parti, fyllt
av förgängelsebetraktelser. Poeterna
illustrerar förgängelsens allmakt med exempel
valda från historien och naturen. Forna
tiders kejsare och mäktiga är nu bara en
handfull stoft; deras byggnader och palats
är i ruiner. Allt liv under månens
föränderliga skiva — också elementernas — är
underkastat förändring och förgängelse.
Det finns i förgängelsepoesien en stående
bild: bilden av det utrunna timglaset. Den
förekommer redan i ett av de allra tidigaste
alstren inom denna diktart på svenska,
en gravdikt av Lars Wivallius från 1625,
Wivallius var bara en ung student vid det
tillfället och hade ännu inte börjat sin
karriär som lyckoriddare med otur. Dikten är
skriven till minne av en av hans
studentkamrater i Uppsala. I en strof skildras
själva dödsögonblicket — det är den
döende själv som föreställes tala:
Stunden mig nu förhanden var,
mitt timglas var nu utrunnet.
Stunden är dödsstunden och timglaset är
livets timglas, där alla sandkornen har
runnit till bottnen.
Längre fram på 1600-talet blev det
vanligt att placera en dödsbild som ett slags
försättsvinjett till begravningsdikterna.
Ibland är det en likkista, ibland en bild av
en dödskalle över två korslagda benknotor;
ibland en bild av Döden i helfigur:
ben-rangelsmannen med lie i ena handen och
timglas i den andra. Han har satt sig på
jordklotet som på en stol: tydligare kunde
man inte i bild uttrycka tanken på dödens
allmakt och allestädesnärvaro. Särskilt
vanlig är denna bild av liemannen med
timglaset som vinjett till Lasse Lucidors
begravningsdikter. — Med symbolisk
innebörd förekommer timglaset också i
Lucidors poesi. I en av hans dödsdikter står
raderna:
Titelblad till gravdikt av Lasse
Lucidor.
Beställ Ditt hus, ty du skall dö, din rätta timma
är redan runnen ut, giv akt, din klocka slår.
Här möter i samma sammanhang bilderna
av timglas och av dödsklocka — Döden
själv slår det fulla timslaget.
Men man kan träffa på ännu mera
direkta paralleller till tidmätarnas
dödsförkunnelse i de svenska begravningsdikterna
från 1600-talet. I en lång dikt från 1660
av en av tidens många nu bortglömda
rim-mare, är inlagd en halvt fristående dikt,
med en särskild strof för var och en av
dagens tolv timmar. Dikten kallas för
»döds-säjare» — det gamla ordet säjare, tyskans
Zeiger, kunde betyda både visare och
klocka. Dikten vill vara en dödsklocka, där
varje timslag påminner människan om
dödens närhet. Det heter, när klockan slår
ett:
Rätt som första timman höres
billigt dig till sinnes föres
att man måste en gång dö
skiljas ock från denna ö.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
