Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fehrman
Liknande påminnelser kommer igen strof
efter strof vid de senare timmarna på dagen.
När klockan slår sju, skall de sju
klockslagen påminna människan om veckans sju
dagar; hon skall då tänka, att en av veckans
sju dagar förvisso skall bli hennes dödsdag.
— Denna dödsklocka slutar, som så många
av tidens dödsbetraktelser, med en bön till
Kristus, att han måtte komma i
människans sista stund, när — som det heter —
»timglaset mitt utrinner». Det kan tilläggas,
att en liknande dikt över de tolv
tim-slagen ingick i 1695 års psalmbok: den
har där sin plats omedelbart fore
dödspsalmerna.
Medeltidens kristna propaganda hade
tagit i sin tjänst de skrämmande bilderna
av döden, dödskallen och skelettet. De
makabra bilderna fortsatte att leva sitt liv
långt fram genom seklerna: man skymtar
dem inte sällan i 15- och 1600-talens bild
och dikt.
Under loppet av 1600-talet och i början
av 1700-talet har emellertid atmosfären av
dödsskräck och botstämning tunnats ut. På
nytt vågade människorna söka sin lycka
inom denna världens gränser, utan att låta
sig i varje ögonblick skrämmas av hotande
bilder vid synranden. Upplysningens
filosofer är helt inställda på att söka den
mänskliga lyckan inom livet — döden sjunker
undan i medvetandets periferi.
De nya religiösa strömningar, som i vårt
land växte sig starka under 1700-talet, ser
i döden inte något gruvligt och
fasaväc-kande, utan snarare något ljuvligt och
eftersträvansvärt. Själva dödens bild
förförvandlas, förmildras. Den makabra
bilden av benrangelsmannen får vika för
bilden av Dödens ängel. Den upptogs av
Klopstock i Tyskland, och i Sverige av
Thorild och Lidner, innan den fick sin
mest grandiosa poetiska gestaltning av
J. O. Wallin.
Kyrkogården hade varit en ängslans ort
och en moralisk skola i 1600-talets dikt, en
plats, där Dödens hemska bild grinade emot
en från benhusens hopade skelett och från
gravstenarnas bilder. Den blir i 1700-talets
stämningsvärld något annat: en plats för
stilla och ljuvt melankolisk meditation över
förgängelsen. Man andades på kyrkogården
in den frid, den ro, som till sist faller efter
människolivets oro.
Men ännu dröjer de gamla tankarna och
bilderna kvar: vi finner en sista spegling av
dem hos 1700-talsdiktaren Bellman. Hans
förgängelsediktning har drag både av det
stränga 1600-talet och av det sentimentala
1700-talet. — Döden, benrangelsmannen,
möter hos honom på nytt:
Där ser du dödens bild bland murkna ben och bårar
med lien välvd i skyn, med tomma ögonhål
förmultnad visa fram en grånad huvudskål.
Men Bellman kan också dikta om de
stockholmska kyrkogårdarnas stilla frid under
susande träd — först under loppet av
1700-talet tycks man mera allmänt ha börjat
plantera träd på kyrkogårdarna.
Hos Bellman möter i ny utformning den
förbindelse av tidskänsla och dödskänsla,
som tidigare har varit på tal. Han gör till
centralfiguren i sin diktade värld Fredman,
urmakaren Fredman. Denne urmakare,
utan ur, verkstad och förlag, blir bäraren
av hans egen förgängelsesensibilitet.
Det är speciellt i sammanhang med
Fredman som Bellman talar om tiden, om
ålderdomen och om döden, som obönhörligt
nalkas. »Det är Fredmans djupsinne och
elände», skriver Oscar Levertin i sin essay
om Fredmans epistlar, »att tidmätarens
oblidkeliga tick-tack aldrig tystnar i hans
öra.» De ord, som brukade stå inristade på
klockornas och solvisarnas urtavlor
försvinner inte ur hans minne: Tiden flyr —
döden besegrar alla — liksom skuggan
förgår vårt liv.
Utan denna förgängelsekänsla skulle en
viktig underton saknas i Fredmansv?riden;
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
