Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miklos S z ent k u thy
hela boken exempelvis på samma sätt som
sista delen, fru Biooms monolog: i form av
en enda, monoton affektkedja.
Ett framträdande drag är också Joyces
utomordentliga beläsenhet. Liksom
nihilismen gav Joyces färger en djupare glans,
skänkte även hans oerhört rika
intellektua-litet ett överflöd av perverst skiftande
nyanser åt denna bild av vardagligaste
vardag: de ruttna sardinerna, de kringströdda
toalettpapperen, de obscena drömsynerna
och de entoniga butiksskyltarna får helt
andra aromer och proportioner om verket
vilar på ett varp av Keatsdikter, latinska
hymner, tysk filosofi, Mozartmusik,
Shakespeareproblem och moderna
naturvetenskapliga problem. Det kanske mest tragiska
pikanteriet hos Joyce är ju just det att en
låt oss säga inte tillräckligt skarpsynt
läsare endast ser en dadaistisk ordanhopning
hos honom, medan kännaren njuter av hela
den utomordentliga bildning som utgör en
av bokens största attraktioner. I få verk
finns så mycket av Europas kultur
kondenserat.
Men det finns ännu någonting som vid
första ögonkastet kanske inte åhs verkar
så betydelsefullt, trots att det är en lika
väsentlig ingrediens i denna
sophögspyramid som bildningsnivån: alla de små visorna
som hela Ulysses är späckad med. Vi har
redan påpekat att det är omöjligt att
förstå Joyce utan Shakespeare, dödsdansspel
och Alice in Wonderland: förståelsen
uteblir likafullt om någon aldrig har läst s. k.
nonsense rhymes. Vad betyder alla dessa
smårim i verket? Dessa idiotiska ordvitsar,
meningslösa rimlekar, paralytiska
gnäg-ganden och schlagerartade sentenser? För
det första det att hur stor realist Joyce än
är så vet han ändå att poesins a och o är
visan, sången, dansande tankar och ord,
Pucks, Titanias, Ariels och Drottning Mabs
mån- och irrskenslysande kullerbyttor.
Dessa visinlägg är ironiska och medvetet
idiotiska, och ändå uttrycker de en omiss-
kännlig nostalgi efter Shelleys värld. De är
besläktade med barnvisorna, som
återspeglar hemmets idyll men samtidigt
symboliserar barndomens fantastik, dess myt- och
sagoskapande frihet och dårskap. Det är
en urengelsk dubbelhet i visor av detta slag:
den varma, ombonade barnkammaren och
vansinnets hånfulla akrobatkonster!
Vilka är de som sjunger? De druckna,
idioterna, barnen och helgonen. Och Joyces
visinlägg visar att han är besläktad med
dem. Vilken som helst av häxorna ur
Macbeth kunde lugnt uppträda i Ulysses —
eller talar inte Ariel i Joyces stil i första
akten av Stormen, när den drunknades ben
blir till korallgrenar och pärlorna på
havsbotten bildas av de dödas ögon? Det är
skönhet och naturalism, det är barnvisor och
pessimism, »something rich and stränge»
som det står i dikten, för att inte tala om
avslutningen, »ding-dong, ding-dong».
Det självständiga, självändamålsaktiga
liv som språket har hos Joyce bör
naturligtvis diskuteras för sig: dessa små fåniga
rim och meningslösa chansonstumpar
betyder det rena ordets glädje, språkets
självsäkra, egna liv, irrskensskämtet som räddar
den mörka naturalismen från att förbli
enbart sjukdomstecken eller dogm. För att
inte tala om den ironiska effekt som
uppstår, genom att det i äldre tiders litteratur
alltid var berättelsens sens moral som
sammanfattades i sådana riminlägg. Vad kunde
vara roligare, vad kunde bättre belysa hur
snubblande nära i grund och botten visdom
och dårskap står varandra än att nu återse
dessa sententiösa strofer utstyrda som
renaste nonsens. Rim och rytm lockar
förresten alltid gärna till skoj och Joyce griper
varje tillfälle för att blåsa omkull äldre
filosofisystems pompösa ihålighet (utan att
för den skull glömma att det han egentligen
alltid mest längtat efter är just ett sådant
monumentalt system — i grund och botten
är varken Ulysses eller Finnegans Wake
någonting annat).
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
