Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James J o y c e
Dessa små rimutslag på prosans tragiskt
groteska kropp är samtidigt vrångbilder av
de i lag påbjudna standardiserade
tangotårarna och foxtrotskratten och rycks under
vissa omständigheter hit och dit enligt vissa
blinda schabloner. Ulysses skrevs ju för att
visa att människan inte är annat än en
mekanisk upprepare av vissa känslo-,
förstånds- och språkförlagor och att hela
Bloom enligt ett känt uttryck av den
industrialiserade psykologin inte är annat än
en betingad reflex. Dessa schlagerparodier
lämpar sig utmärkt för att avslöja vårt livs
förfärande schablonmässighet. Här grinar
klichén emot oss i all sin gräslighet, på
samma sätt som vi känner den ur
dagstidningarna, ur radion, filmen och
swingsånger-skornas repertoar.
På grund av sin livslånga dubbelhet
attraheras Joyce, som i sig förenar den eviga
jesuiten av hätskaste Loyolatyp med
anarkistkonstnären, ständigt av hädelsens
mytiska instinkter. Nu lämpar sig dessa
bock-rimsförsedda schlagervisslingar alldeles
särskilt väl för att uttrycka någonting
blas-femiskt, för att blanda den heliga rytmen
i Liliata Rutilantium med den vulgäraste
refrängsång. Som bekant »gläder» eller roar
hädelse och alla andra slag av pervers
skändning endast den som fortfarande anser Gud
eller den som skändas för ytterst viktig:
annars skulle det inte löna sig att häda.
Tänk på det stycke hos Proust, där fröken
Vinteuil i sällskap med en pervers väninna
spottar på sina föräldrars fotografi: den lilla
lesbiska mamsellen måste fortfarande hysa
en oerhörd kärlek eller bundenhet till dem
för att kunna känna smutskastningens
katolska stimulans. Är det någon som är
identisk med flickan Vinteuil så är det James
Joyce, denna eviga jesuitelev på eviga
själsövningar.
Blasfemiskt verkar ju redan det, att han
gör rännstensungen, nollan Bloom till sin
hjälte. Och varför gör han det? Därför att
hans själ längtar efter Alkibiades, Jesus,
12—Ord och Bild, 57:c årg.
Goethe och Semiramis och i sin förtvivlan
(Ulysses är kanske världens mest sorgsna
bok) är det dem han skymfar med denna
obadade provryttare. Och scenen är Dublin,
ett brandmursgrått sekelskifteshelvete av
små affärsmän, patetiska patrioter, skökor
och sentimentala småborgare. Varför?
Därför att även Dublin är blasfemi för honom.
Mammas gosse, som borde ha blivit gaelisk
filolog eller jesuitnovis, avnjuter som i ett
rus majestätsbrottets och förräderiets
sataniska gift, han svär och bannar därför att
han hör hemma i Oberons och Titanias
rike men har uteslutits därifrån.
Men dessa blasfemiska partier har även
en från sådana direkt lyriska synpunkter
oavhängig bredare betydelse. De partier
där han i en enda välsvarvad svordom
komprimerar helgonglorior och illaluktande
or-durer är omisskännliga uttryck för den
strävan efter stor helhet, som är så typisk för
nervösa konstitutioner av Joyces slag, en
form av förtvivlad trängtan efter syntes.
Vi har redan nämnt att vissa neurotiker
endast kan balansera sin kolossala
splittring genom kolossalkompositioner: detta
gäller även Joyce (och inte att förglömma,
ofta även Goethe). Då känner han riktigt
att han framställer en hel värld. Tänk på
det stycke i första delen där han funderar
över att biskopen Arius utandades sin sista
suck på en grekisk vattenklosett: vi får
här den katolske Joyces hela nervösa
barndom, tillbragt i en ständigt frätande
tvångströja av narcissistiska forsyndelser och
kyrkliga minnen — den stora törsten efter
konstnärlig brokighet, efter livets
narraktigt marknadsgranna, vulgärt smaklösa
gudomliga färgrikedom, enligt mönster av
det elisabetanska dramat. Och detta är just
vad vi syftat på i det föregående: en syntes,
en ohämmad intellektuell fordran att inte
världen delas upp i småransoner, en protest
mot officiella skönhets- och
sanningsbegrepp och allt hyckleri; ty det vidriga
ex-krement finns ju inte, som inte är gudom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
