Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
]ames Joyce
grundlös — det är kanske bara
felvärderingarna och de utslitna värdeskalorna som
kommer att försvinna i den Joyceska
omgrupperingen — desto mera som vi från
matematik till naturvetenskap, från
psykologi till fototeknik överallt finner
företeelser som helt överensstämmer med Joyces
metod. Man måste ta fasta på det som
kanske är viktigast hos Joyce, på språkets
kolossala, enastående betydelse i hans verk
(Finnegans Wake förefaller ju att vara
enbart språk . . .) för att på ett avgörande
sätt komma underfund med vilken central
filosofisk avsikt författaren hade med denna
sin nivellering, avsedd att öppna
perspektiv mot nya tankemetoder. Bloom,
Treenigheten, en billig schlagertitel, en
venetiansk affisch, moderns lik, ett dåligt
kapplöpningstips, Shivastoderna i Indien, en
ungersk hälsningsform och Kants kolossala
Kritiker bildar liksom en enda homogen
massa i verket (dock inte så fulländad till
formen som senare i Finnegans Wake), en
grundlag för en mycket produktiv
världsåskådning, en uppgörelse med felaktiga
distinktioner och fri himmel över obunden
nyorientering.’
Vi vill endast i förbifarten framhålla något
inte helt oväsentligt, att nämligen Joyce
så omåttligt anhopat världens miljoner
gudar och miljoner avfall på detta
»lopptorg», att »serien» till sist och slut knappast
har någon sinnlig färgverkan längre utan
snarare förvandlas till ett abstrakt
ornamentalt mönster, till formler eller motiv.
Och häri är han åter besläktad med de
irländska mässboksillustratörernas
fantastiska, lika realistiska som abstrakta stil.
Det är bl. a. därför kloakaffekterna inte
stöter anständighetskänslan längre, de har
blivit så extrema, att de sublimerats till
geometriska eller matematiska tecken.
Varför har språket en så allenarådande
betydelse i Joyces verk? Vi kan finna tusen
och ett exempel i Ulysses (fastän Finnegans
Wake faktiskt här vore den bästa under-
sökningstexten), men där han talar om de
blonda och bronserade barflickorna (i första
bandets andra del) verkar det som om hans
språkskapande inspiration varit alldeles
särskilt intensiv. Här sammanflätar Joyce
avlägsna, främmande ord, som en kemist
blandar ihop olika ämnen eller en musiker
prövar olika ackord. Är inte denna
ordkemi den mest handgripliga framställning
av ovannämnda världsnivellering och ett
bevis på de stela begreppskonturernas
upplösning?
Joyce är full av artikulerad ljudimitation,
hans nervösa överkänslighet kan inte avstå
ifrån den (liksom inte heller
feberdrömmarna kan undvara den), han vet att
tutandet av en avlägsen buss är lika
betydelsefullt för vårt öde som uppenbarelseorden
på Sinai — och dessutom är han ironisk
mot logikernas och rationalisternas
omotiverade lärdomshögfärd. Joyce tillber
fe-tischer, hans färgkänslighet verkar
sympatiskt morbid och hans lust att imitera ljud
blir liksom självklar.
Med evig nostalgi återvänder Joyce till
språkets, sångens och ordbildningens
urkällor — till den rena språkmusiken (till
Ariels »ding-dong»!). Man kan inte undgå
att observera, att redan detta, att han
bokstavligen vill sjunga som en sommarfågel
i sommarhimlen, skarpt skiljer
»latrinmullvaden» Joyce från sekelslutets naturalister.
Och låt oss inte glömma att Joyce är en
teoretiskt perfekt utbildad, allt annat än
amatörsmässig musiker av blodet. I hans
sätt att blanda ord spökar Bachfugornas
stämflätning, han behandlar vissa
stavelser, epitet och liknelser med en
kontrapunktisk stränghet, som höll han på att
avlägga examen vid någon av
sjuttonhundratalets musikakademier.
Men Joyce är också nihilist, och när han
sliter sönder orden och fäster hundöron vid
kattfötterna och gör en levande figur av
ett fragment ur en Mozartaria, så vill han
därmed visa hur narraktigt hela vårt tän-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
