Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miklos Szentkuthy
ligt och naturligt eller vad som helst och i
varje fall en lika berättigat organisk del av
världen som biskopen Arius själv. Just
därför att Joyces ungdom varit blek och
färglös, yttrade sig sedan denna syntesträngtan
i form av sådana vansinniga blasfemier,
precis som fega och fåfänga karaktärer
bakom dårhusets galler flyr till föreställningen
att de är Cesarer.
Men han driver inte ur sig det
meningslösa i sin egen existens enbart med
Bloom-figurens snuskiga gissel. Vi har också
Ste-• phen Dedalus, den unge skalden och
vetenskapsmannen (»professor och författare,
professor och författare» upprepar han med
skrämmande formulärenkelhet sitt till synes
obotliga sjukdomskomplex), — det visar
sig att Dedalus med sitt Hamletnonsens,
med sin förkommenhet, sina
moderskän-dande utsvävningar, sin falska
havsstrandspoesi är lika narraktig som Bloom själv.
Men allting har två sidor, så även denna
blasfemifråga. Samtidigt som Joyce
förefaller att slå sönder allt, betyder
blasfemierna även raka motsatsen, en osläcklig
myttörst, den store skaldens kolossala längtan
att skapa en ny mytologi, precis som den
vardagligaste Biooms mest alldagliga dag
dels tjänar till att framhålla den
outsägliga tristessen i vår existens och samtidigt
ändå har plats för en hel världs fantastik
och lyskraft. Den förfärliga antimyten,
Dublin och herr Bloom blir till sist en ny
ännu mer utomordentlig mytologi än Graal
och Tristan! Det är en nästan gripande
ödets ironi att den författare blivit den
mest irländske av irländare, som ständigt
sprutade etter på de nationalistiska
diktarnas otympliga fraser om nationalepiken
och den urgamla legendskatten: Ulysses
är ju ingenting annat än en »logisk»
fortsättning på urtidens keltiska konst.
Liksom det är omöjligt att ta ett enda
steg i Ulysses värld utan Ofelias
blomstervisor, Edgars medvetna vansinne, Hamlets
fräna koketteri med det meningslösa och
Macbethhäxornas marknadsschlagers, kan
vi heller inte utelämna den symbol som har
starkaste evighetskaraktär just här vid
dryftandet av den intressanta
blasfemifrågan — kärleken mellan Titania och
Åsnehuvudet. Kanske innehåller denna
kärleksscen från Shakespeare allt som behövs för
att förklara Joyces dubbelhet: hur någon
samtidigt kan vara hädare och mytbildare,
en besatt anhopare av trivialiteter och
samtidigt en keltisk bard med fantastiska
visioner.
Som vi ser uttrycker alltså hädelserna
en form av längtan efter syntes, precis som
när Goethe i en vanmäktig strävan att
omfatta hela världen försökte att
sammansmälta Helena-Hellas och Faust-Germania.
Men saken har en ännu bredare, låt oss säga
filosofisk betydelse, nämligen den att Joyce
på detta sätt bringar hela världen med alla
dess värden och o-värden, alla dess synder
och spetsfundigheter, matematiska
upptäckter och bordellinventar på en
gemensam nämnare. Och det är helt i sin ordning
att det av skolan disciplinerade tänkandet
reser upp sig mot detta, att det upprör den
i skolan dresserade moralen, de kan ju i
denna skrämmande nivellering inte se
någonting annat än döden för all moral som
arbetar med urskiljande förstånd och
traditionella värdemätare. Det är riktigt att
det hela har sitt psykologiska ursprung däri
att någon strävat efter att bli mycket
logisk och mycket helig, men av sjuklig
känslighet och obegränsad naturiakttagelse
hindrades däri, och att dessa störningar
förledde honom till ett bittert frossande i detta
självförvållade kaos. Men att det hela har
psyko-patologiska orsaker, spelar här ingen
roll: filosofiskt tänkande av världsformat
har aldrig haft någon strängt föreskriven
födelseort och vilket patologiskt symptom,
vilken snedvriden situation som helst kan
ge upphov till livgivande sanningar. Även
fruktan att här kanske allt förnuft och all
moral kommer att finna sin grav vore helt
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
