Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny Dante-litteratur. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny Dante-litteratur
ningen». Ingen förstår tragiken i Dantes
människoskildring, om han uppfattar den
mo-dernt-psykologiskt. Djupt ur Dantes egen
dyrköpta erfarenhet stiger hans
förvissning om att ett brott — även i den
ljuvligaste, mest hänförande form — mot Guds
heliga ordning måste sonas med
helvetesstraff. Friedrich säger fint: »Vilka inre mått
måste han inte ha ägt för att kunna uthärda
spänningen: att helt gå upp i det mänskliga —
och ändå kunna döma det!»
Theophil Spoerri har fört denna tanke
vidare. Louis Gillet har däremot med
undanskjutande av alla spekulationer nöjt sig med
att dristigt försöka komma människan och
skalden Dante in på livet. För honom är
Dantes hemlighet hans person — allt annat
är likgiltigt. Vad som drar oss till Dante,
säger han, är »uteslutande tyngden och arten
av hans häpnadsväckande personlighet». Mitt
i en tid av dolce stil nuovo, av kärleksbroderier
och abstraktioner — »vilken enorm händelse
måste inte gigantens entré på scenen ha betytt!
Aldrig hade man sett en personlighet av dessa
mått stiga in på scenen.»
Dante äger en gigantisk, delvis abnorm
anläggning. Han är bekant med extaser och
visioner. Han har själv gett antydningar om
hur våldsamt inspirationen grep honom:
O immaginativa che ne rube
tal volte si di fuor, ch’uom s’accorge
perche d’intorno suonin mille tube . ..
Hans temperament har knappast sin like.
En större självkänsla känner icke litteraturen.
Han sällar sig till världslitteraturens störste
som deras självskrivne like; när Beatrice dör,
basunerar han ut detta i ett fantastiskt brev
som en händelse av vikt för all världen. Och
vem har föraktat som Dante? Han åtar sig
utan tvekan att placera fiender och vänner
på olika platser i helvetet; när han ser
ormarna uppsluka Vanni Fucci, jublar han
och tillägger med ett tonfall, som varken förr
eller senare hörts i världslitteraturen:
Da indi in qua mi fur le serpi amiche . . .
I åttonde sången av »Inferno» reser sig ur
slammet en man och griper tag i båten. Det
är Filippo degli Adimari, kallad Argenti,
därför att han lät silversko sina hästar.
Dante skildrar, hur Vergilius med en
förbannelse stöter ned honom i hans element och
tillägger en iskall önskan, att han definitivt
måtte doppas ned, innan de hinner lämna
sjön. Han får också utan medlidande se, hur
den arme sliter sönder sig med egna tänder.
— När den stolte Farinata degli Uberti reser
sig ur sin kista, »som om hela helvetet inte
komme honom vid», och vänligt tilltalar
Dante, vars toskanska dialekt han urskiljer,
råkar Dante och han omedelbart i en våldsam
dispyt — om medlidande är det icke tal. På
samma sätt råkar Dante i Inferno själarna
av män, vilka ännu levde på jorden — som
Branca d’Oria, vilken han lockar att berätta
sin hemlighet mot löftet att därefter hjälpa
honom: han sviker sitt löfte och tillägger
(i Vosslers översättning):
Und edel war es grob zu tun mit ihm . . .
Denna Dantès obarmhärtighet mot många
av hans samtida har skrämt mer än en av
hans läsare. Reaktionen är typisk för den, som
icke vill se, att Dantes hat icke är personligt
utan principiellt — genomgående är det
förbrytarna mot Guds heliga ordning, som han
visar sig skoningslös emot. Detta framgår
av det viktiga faktum, att Dante i fördömelsen
också placerar en rad män, som han
personligen skänkte den största beundran: kejsar
Fredrik, Guido de Montefeltre, Bertrand
de Born.
Det finaste i Gillets analys är emellertid
hans påpekande av helt motsatta sidor hos
Dante: »Dante a ses sourires, ses douceurs,
ses lueurs de de tendresse. Ne parlons pas
trop du sombre Dante!» Man skapar sig ofta
en bild av Dante efter »Inferno» utan att
betänka, att detta avsnitt endast är inledningen
och knappast ens litterärt det viktigaste
partiet i komedien. (Spoerri har här en annan
mening än Gillet.) Dantes både innersta patos
och finaste konstnärsskap möter man i
»Paradiso».
Hos Dante finns sålunda ingen fariseism.
Det är icke han, som dömer. I belysning av
den värdeskala, som för honom var evigt
giltig, skildrade han, hur människorna — även
många sympatiska — dömde sig själva. Han
dömde också sig själv. Det är
häpnadsväckande, att man så länge kunnat göra
gällande, att helvetesskildringen är levande,
medan paradisskildringen skulle vara torr
och död. Snarast är det »Inferno», som i
stora partier är knastrande torr, medan
»Paradiso» nästan genomgående är poesi av
högsta rang. »När Dante talar om Beatrice»,
skrev Remy de Gourmont, »finns det inte den
mäninska, som inte känner sig rörd i hjärtat;
han ser på henne som ett helgon, en könlös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
