Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny Dante-litteratur. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
angel.» I sanning en märklig ängel, som
kommer emot skalden i trettionde och
trettioförsta sångerna av Purgatorio! Beatrice gör
helt enkelt ned honom, river av honom alla
fjädrar, blottar honom i allt hans elände!
Han var i sin ungdom rikt utrustad; med goda
vanor skulle han ha kunnat göra stora ting.
Med sina blickar gav Beatrice honom
inspiration. Knappt hade hon försvunnit, förrän
han svek henne för att i stället ge sig åt andra.
Beatrice blev inte kropp utan ande —- i samma
ögonblick förlorade han sitt intresse för
henne . . . Dante faller i gråt, men Beatrice
visar ingen barmhärtighet: det skulle inte
hjälpa honom, om han också försökte
fördölja sitt fall, här är allt avslöjat och bekant,
kanske han nu kan visa litet större
motståndskraft mot sirenerna . . .
Man kan inte komma Dante nära utan att
rätt fatta, vad som åsyftas i detta
passionerade strafftal. Här flyter rött blod. Dante var
en lidelsefull natur; även om källorna är
knapphändiga, ger de klart besked om
förbluffande utsvävningar under i varje fall en
viss tid av hans liv. Redan Boccaccio gav
några antydningar: »Trå cotanta virtü, trå
cotanta scienza . . . truovö ampissimo luogo
la lussuria, en non solamente ne’giovani anni,
ma ancora ne’maturi.» En annan viktig källa
säger: »Et nota auctorem in hoc vitio
(deflora-tionis virginis puellae) fuisse multum
implici-tum.» Det är inte bara den moderna
forskningen, som upptäckt, att »Vita Nuova» och
»Convivio» är propaganda och mytbildning i
självförsvarssyfte — Dante har själv i »Divina
Comedia» bekänt färg. Beatrices ord är en
fruktansvärd självanklagelse. Dante var ingen
asket och bekände sig som ung alls icke
till den platonskt kristna etik, som bland
annat innebär driftsskräck och fruktan för
den kroppsliga skönheten. »Tutti li miei
penser parlan d’Amore», skrev han i sin
ungdom; orden är icke något estetiskt broderi
utan täcker en tämligen brutal verklighet.
I »Convivio» försöker han få oss att tro, att
en dam, som han tidigare hyllat, skulle vara
filosofien. Gillet anmärker sarkastiskt, att
Dante glömmer förklara, varför filosofien
uppenbarar sig i ett fönster ... I
sonettväxlingen med Forese Donati finns ett
material, som talar sitt tydliga språk; i
»Purgatorio» tas dessa gemensamma upplevelser
upp med stort allvar och stor ruelse. Den
som erinrar sig Dantes djärva anspelningar
på Foreses hustru Nella, läser dessa rader
med spänning. Nella framstår här som en
helt annan kvinna — genom sina förböner
har hon räddat sin make ur fördömelsen;
han kallar henne smeksamt »ma vedovella . . .»
Uppgörelsen med ungdomssynderna kommer:
Si tu riduci a mente
qual fosti meco, e qual io teco fui,
ancor fia grave il memorar presente . . .
I samma sång kommer förbannelsen över
Florens’ kvinnor, som uppträder med nakna
bröst: skalden har uppenbarligen sett dem.
Dante har kämpat en hård kamp med sin
passion. Han tycks under en period ha ägnat
sig åt den fria kärleken med samma ursinniga
lidelse, som han inte längre ägnade politiken.
I de av hans canzone, som brukar kallas
pietrose, därför att de behandlar en kvinna
vid namn Pietra, ser man spåren av ett
frenetiskt ungdomsliv. Ett våldsammare
passionens språk har sällan hörts i dikten —
ändå har generationer av kommentatorer här
inte velat se någonting annat än allegorier.
Gillet skriver: »Je sens dans ces pièces de la
’Pietra’ un souffle, une rafale qui ne s’était
jamais levée encore, la présence de ce je ne
sais quoi que Goethe apelle le ’démoniaque’.»
Läser man Dante med Gillets ögon, skingras
allegorierna, och i stället skymtar en rad av
livsvarma kvinnor igenom hans väldiga verk.
Vi har anat stormen av medkänsla i hans
bröst, då han mötte Paolo och Francesca.
En annan gång tecknar han en okänd kvinna,
Pia dei Tolomei från Siena, mördad av sin
make, på få rader men med ett så suggestivt
mästerskap, att hon aldrig kan glömmas —
hela hennes väsens melankoli är ingjuten i
versens vädjande, klagande klang:
Ricorditi di me che son la Pia:
Siena mi fe’, disfecemi Maremma;
salsi colui che ’nnanellata, pria
disposando, m’avea con la sua gemma . . .
Men genom denna värld av älskade och
åtråvärda kvinnor, vilkas makt över skalden
förrådes av klangen i hans vers, slår igenom
den hänförande bilden av Beatrice.
Forskningen har länge stått tvekande inför de
sakuppgifter vi äger om henne. Är alltsammans
en myt, en utspunnen allegori? Gillet
kommer även här människan Dante närmare.
Han erinrar om hur Albertine blir levande
för Proust, först när hon försvunnit och dött,
han påminner om hur John Middleton Murry
efter Katherine Mansfields död plötsligt en
natt upplevde hennes närvaro intensivare än
under hennes liv. Dante är i själva verket
IQO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
