Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - »Vad vår kamp gällt». Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
sen av ett starkt förtunnat nittiotal. En
fördel har denna disposition: den påminner
om att det inte var de stora från åttiotalet
som ensamma formade den svenska konsten
efter 1890. Männen i Konstnärsförbundets
stamtrupp har stundom genom klangen av
sina namn kommit eftervärlden att
glömma, att bredvid dem fanns en betydande
akademisk falang — den borde i stort
kunna karakteriseras med samma nya
träffande term som Sixten Strömbom
använder om Zorn och Liljefors,
»halvimpressionism» — och i ännu högre grad att
nära efter dem följde yngre generationer
som endast delvis sökte sig till
Konstnärsförbundet och dess skolor och inte ens då
var enbart mottagande. Richard Bergh
antyder själv detta då han i ett katalogförord
1914 drar en generationsgräns inom
Konstnärsförbundet vid Carl Wilhelmson, Gösta
von Hennigs och Gösta Sjöberg. Henrik
Cornell avrundar grupperingen på ett
säkert riktigt sätt när han gör prins Eugen,
Eugène Jansson, Olof Sager-Nelson och
Wilhelmson till huvudgestalterna i sitt
nittiotal och åtminstone låter Aguéli
skymta. Men inte ens därmed är tanken fullt
utbyggd. Varken Konstnärsförbundet eller
tiden däromkring stod någonsin stilla. Det
svenska sekelskiftet —• skedet 1890—1910
— bjuder i stället redan från början på ett
fascinerande växelspel mellan en äldre ännu
aktiv krets med rötter i åttiotalet och flera
yngre, vars medlemmar nu gör sina första
konstnärliga insatser. Dessa yngre kretsar
vidgas efterhand genom tillskottet av ännu
yngre debutanter — som långt ifrån alla
har med Konstnärsförbundet att göra —
och under 1900-talets första decennium är
det från dessa de spridda nya initiativen
främst utgår.
Man kan med Yngve Berg fråga hur det
skulle gått om Aguéli upprätthållit
kontakten med Sverige och även om
Sager-Nelson fått leva. Konstnärsförbundet
accepterade i varje fall de äldre av sina efterföl-
jare och flera av dem införlivades med
förbundets stamtrupp. Men de yngre
hämmades av de stora från anno dazumal. »De ha
stått i skuggan och ingen har skjutit upp
i storhetens fulla solsken», skrev Brunius
1913. I viss utsträckning gäller detta ännu.
Den nyss avslutade
Nationalmuseiutställ-ningen, som ordnats av professor Sixten
Strömbom tillsammans med talrika
medhjälpare, gav i en väl avvägd rytm och utan
överbelastning en rik bild av
Konstnärsförbundets insats, och den grep över också
till de yngre generationerna genom att den
gick ända fram till eleverna i förbundets
skolor. Men den syftade inte mot ett allmänt
svenskt tidstvärsnitt. Följaktligen kunde
den inte presentera nittiotalets
akademielever från Hesselbom till Isakson, Törneman
och hans Valandskamrater, sekelskiftets
skånska provinsskola, specialgrupper som
det tidiga 1900-talets träsnittare eller
konstnärer vilka gått sin egen väg som Milles.
Ett par av de här nämnda, Törneman och
Isakson, hade i stället räddats över till en
tidigare utställning, »Den unga
expressionismen». Om många av de andra, bland
dem Milles, kan åtminstone sägas, att deras
konstnärliga insats i tiden inte var
obetydligare än den som de jämnåriga från
Konstnärsförbundets skolor gjorde.
Konstnärsförbundets makt är emellertid alltjämt så
stor, att de ännu när Nationalmuseum
länkat sin kedja av epokutställningar
tillhör »en bortglömd generation».
Det var emellertid inte för
generationsväxlingens skull som mången med spänning
avvaktat utställningen av sekelskiftets
konst, utan därför att Konstnärsförbundets
tid ända in i vår egen stått som Sveriges
konstnärliga guldålder. När man efter
femtio år såg denna konst samlad märkte
man att förbundet hade sin mannaålder
och sin ålderdom; i varje konstnärs æuvre
finns nummer i upprepningens och
schabloneringens tecken. Men inte desto mindre
har epoken alltjämt sitt mycket stora in-
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
