Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - »Vad vår kamp gällt». Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vad vår kamp gällt»
Richard Bergh. Gerda. Varberg 1895. Detalj med Gauguins målning i
bakgrunden.
N asj onalgalleriet, Oslo.
tresse. Den har det stilhistoriskt: dess
samband med ett komplex av viktiga
internationella strömningar framträder för varje
dag allt tydligare. Den har det också
konstnärligt: inte ens den ungdom, som själv
står helt fri från sekelskiftets ideal, borde
kunna förneka att detta måleri i sin
dekorativa stringens och djupa färghållning
sprungit fram ur äkta upplevelser av svensk
kulturmiljö och svensk natur. Det ligger
inte någon motsättning i dessa två aspekter.
Tvärtom klargjorde just denna utställning,
att det var när konstnären stod i starkast
kontakt med sin tids idédebatt som den
personliga intensiteten i hans skapande
blev störst. Breven visar hur Karl
Nordström sökte sig till västkusten i en dov och
oformad känsla av att det var dess
obändiga natur han behövde tolka.
Otvivelaktigt var det först upplevelsen av Gauguin
som gav honom det rätta greppet på
uppgiften. Men nådde han någonsin — bortsett
kanske från några ålderdomsteckningar,
i vilka han jublande nedskrev sin
lynnes-frändskap med Cézanne — högre än under
de år då han under omedelbart intryck av
Gauguin gick att omsätta det stilideal han
accepterat som riktigt på den motivkrets
och i den anda som var hans.
Även om man vill pröva tesen att det är
växelspelet mellan de äldre och yngre som
ger epoken dess spänning får man de
tydligaste exemplen genom att gå till dylika
kontaktpunkter. Tag det syntetiska
genombrottet under nittiotalets första år! Den
äldre kretsen har hand om utspelet genom
Pauli. På utställningen var hans »Legend»
med all rätt framtagen som en
programtavla, inför vars nästan skolmässiga
stilisering man endast kan diskutera om det
räcker med den traditionella hänvisningen
till Puvis de Chavannes eller om också
Paulis minnesbilder från
symbolistutställ-ningen i Paris 1889 spelat in då han i olja
lagt upp det ytmässiga skogsbrynet med de
helt platta trädstammarna. Men mycket
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
