Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - »Vad vår kamp gällt». Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
ha gjort under det diskreta valörmåleriets
tid — den fortsatta brevväxlingen klargör
emellertid med all tydlighet att just »Det
gamla slottet» blev prins Eugens
»Strömkarl». Men till prins Eugen kommer också
andra. Eugène Janssons genombrott ligger
vid nittiotalets mitt: hur Munch bestämt
hans syn på Stockholmslandskapet
framgår tidigast av »Rosenlundsgatan» från
1895. Vid samma tid framträder Gustaf
Fjæstad för första gången med sina stora
vinterbilder — med dem kommer bland
annat med full tydlighet den tyska
Jugendlinjen. Två år senare börjar Herman
Norrman nästan som en medveten
motvikt odla den landskapssyn som i sin
stränghet för en kort tid gör honom till någon
slags svensk Cézanne, låt vara med en färg
som blankad koppar. Vad utställningen
framför allt poängterade var emellertid
huldén klarögde Carl Wilhelmson mitt i
nittiotalet för in en frisk och ren pointillism,
som han endast nödtorftigt camoflerar
under den lätta tillsatsen av uppmjukande
valörer. Han är framme vid den långt före
»Trött» av 1898 och håller fast vid den
långt förbi den utsökta »Calle don
Fernando» från 1913. Och han hyllar i denna
pointillism rent franska ideal medan såväl
konstnärerna inom förbundet som i ännu
högre grad eleverna vid deras skolor och
de samtidiga akademieleverna i stället
alltmer söker sig tyska och engelska förebilder.
Under 1900-talets första år är det svenska
konstlivet i yttre mening betydligt mer
splittrat än under nittiotalet och det är
också svårare att reda ut de konstnärliga
trådarna. Ett dekorativt ytmåleri av
Ju-gendkaraktär härskar; färgskalan är
nedstämd och ljusnar först efter hand.
Kontakten med den franska syntetismen har
försvagats till den grad, att en ung målare
som Gunnar Hallström år 1906 kan
avsluta ett entusiastiskt stipendiatbrev om
Gauguin med orden: »Jag kom till Paris
utan att veta det ringaste om honom.»
Endast obetydligt berörd av tidssmaken
stod Carl Wilhelmson som en av de fasta
punkterna under dessa år. Av de andra
som hade haft sitt genombrott redan under
nittiotalet försökte ju framför allt Eugène
Jansson och Gösta von Hennigs förnya sig.
Men i stort är initiativet nu på väg att
glida över till ännu yngre kretsar — till
dem, som under nittiotalet endast befunnit
sig på elevstadiet. De hade inte längre
någon naturalistisk barlast att frakta med
sig. Endast med en kraftansträngning, så
stor att den ledde till schematisering, hade
Pauli i »Legend» kunnat frigöra sig från
impressionistiska dagereffekter. I t. ex.
Ester Almqvists landskapsmåleri från
seklets begynnelse låter sig ett likartat ehuru
mindre markerat formschema utan någon
som helst motspänstighet bäddas in i
skymningens mjuka färgtoner. Detsamma kan
sägas om hela grupper av konstnärer från
denna tid, från exempelvis Björn
Ahlgrensson och Fritz Lindström på utställningen
till Ernst Norlind eller John Bauer utanför
densamma. Dessa yngre konstnärer ägde
inte heller föregångarnas nationella patos.
De målade Gotland, Värmland, Småland
eller Skåne, men inte för att hylla ett land
utan för att spegla sina känslor i ett
landskap. Också i yttre måtto bröt många av
dem på olika sätt med
Konstnärsförbundet. Det är därför naturligt, att det också
är i deras konst som de djupare försöken
till förnyelse under 1900-talets första
decennium finns. På utställningen kan man
dröja hos Ivar Arosenius, som är med
därför att han gjorde en gästroll vid
Konstnärsförbundets andra skola. För att finna
en fortsättning följer man bäst Axel
Törneman på hans väg från Valand över Dachau
till Paris, där något för den svenska
samtiden nytt och viktigt flammar till i
»Natt-caféets» hårda färgkaskader, lagda med
penseln som kärvar av gnistrande
mosaikbitar på duken. Och det tredje
målar-namnet i detta sammanhang är Karl Isak-
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
