Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - När Olof von Dalin bildade Sveriges första idrottsförening. Av Åke Svahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke S v alin
V o It i ge.
Ur en tysk instruktionsbok, utgiven av
Alexander Doyle 1719.
II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar.
Medlemmarna utgjorde ett »fostbrödralag», på
ledarens bord låg under sammankomsterna
ordensvärdet Tirfing och valspråket var
»Tro och redlighet». Även vid dess
sammankomster kunde det gå glatt och skämtsamt
till, vilket ej hindrar att sammanslutningen
av litteraturhistoriska forskare allmänt
betraktas som en härd för den storsvenska
strömning och den Karl XII:s-kult, som
på 1730-talet kraftigt började göra sig
gällande. Livskvadronen torde, synes det
mig, vara förtjänt av att i detta hänseende
fullt ut jämställas med »Awazu och
Walla-sis».
Till dessa rader om Livskvadronen skall
nu endast fogas några uppgifter om de
»ridderliga kroppsövningar», som enligt
stadgarna »borde vid föreningen blomstra».
Under 1600- och 1700-talen levde »de
ridderliga idrotterna» (d. v. s. ridning,
fäktning, voltige, bågskytte, simning, löpning,
längdhopp, spjutkastning och
stenstöt-ning), vilka under medeltiden utgjort
riddarens yrkesutbildning, delvis kvar som
sport. Framför allt gäller detta om
fäktningen och ridningen, vilka alltjämt hade
ett betydande praktiskt värde, särskilt
naturligtvis för alla militärer. Dessa grenar
präglades nu av det i Frankrike på
1600-talet utbildade och i övriga europeiska
länder, bland dem även Sverige, antagna
manliga idealet, le galant komme.
Resterna av de »ridderliga idrotterna»
försvann med franska revolutionen 1789, då
den samhällsklass utplånades, som gjort
galant homme-idealet till sitt. På
kontinenten efterträddes de »ridderliga idrotterna»
av gymnastiken, som i slutet på 1700-talet
började utformas i Tyskland. Den moderna
sporten återigen uppstod i England, där
speciella sociala förhållanden framdrev den
med början omkring 1770.
Att »ridderliga kroppsövningar» stod högt
i kurs bland den adliga ungdomen även i
Sverige framgår bl. a. av att Olof Rudbeck
1663 tog initiativet till inrättandet av
lärarebefattningar i fäktning och voltige vid
Uppsala universitet samt även lät uppföra
ett särskilt s. k. exercitiehus, »övningshus»,
och detta därför att han därmed hoppades
kunna locka den adliga ungdomen till
universitetet. Även i Lund tillkom dylika
läraretjänster.
I ett kanslersbrev av 1668 talas t. o. m.
om önskvärdheten av ett »bollhus till adelns
rekreation» vid universitetet i Lund. I
Stockholm fanns redan ett »bollhus» (vid
Slottsbacken), där man spelade jeu de
paume, ett tennisliknande spel, som var
mycket populärt i Europa under 1500-,
1600- och 1700-talen.
Flera av Livskvadronens medlemmar
hade säkerligen studerat i Uppsala och då
naturligtvis också åtnjutit undervisning av
universitets »exercitiemästare», vilka i
fäktning vid denna tid var Johan Bay (1716-32)
och Kristoffer Porath (1732—45).
Att man inom Livskvadronen fäktat med
den »silversabel», vilken bars som
medlemstecken, är uteslutet. Denna måste ha varit
en ren parad- och prydnadssak. Riktiga
sablar är nämligen i Sverige först kända
från senare hälften av 1700-talet. I stället
användes antingen en s. k. dräkt värj a (med
stukatklinga) eller en övningsvärj a av
karolinsk typ, försedd med skyddsknapp. (En-
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
