Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Timotheos från Miletos. Traditionalism och modernism i antik litteraturdebatt. Av Henrik Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Zilliacu s
Framställningen är ödesmättat tung och
patetiskt affektfull på en gång.
Som eld en mannakuvande
och kastremsbunden Ares flög
ur krigarhand och trängde djupt i målet.
Kroppen skalv av vindsnabbt vapens färd.
Från spända strängar ormar sköto ut:
åt dem, bevingade och kopparhuvade
tallösa liv som offer gavs.
Smaragdgrönhårigt hav
fick purpurfärg av krigets stänk
i sina djupa fåror.
Men persernas flotta samlar sig till en
sista motattack: »i Amphitrites famn,
fisk-kransad, marmorvingad bukt» •— här är
det strandbergen vid Salamis som föresväva
skaldens syn i den djärva metaforen.
Sällsynt realistisk är skildringen av
barbarens kamp i de salta böljorna: halvkvävd,
»bittersaltfrustande», rasar inlandets son
mot sin dödsfiende, havet, och »hugger
tänderna som ett rovdjur» i dess sidor:
Till virvlar skall du piskas
av min herre, min,
med bergfödda furors svep,
vanvettsrasande urtidshat,
du, bedrägliga famntag
för störtdränkande stormby.
Allt är förgäves, barbarernas fartyg slås
på flykt, de stöta mot varandra,
»långhals-sträckande fåglar»:
ur roddarnas händer rycktes
fartygets bergfödda fötter,
vitskimrande barnen
ur munnen flögo vid sammanbrak.
Att de »bergfödda fötter» föreställa
skeppets åror är lätt att förstå, men »munnens
vitskimrande barn» utgör en betydligt mera
hårdsmält bild: med skeppets tänder avser
skalden de vitmålade årtullarna.
Med uttrycksfull konst beskrives huru
»havsytan är stjärnbeströdd» av lik och
»stränderna ruva tunga». På klippuddarna
i havet huka de skeppsbrutna »naketfrusna».
Med jämmer och verop slå de sig för bröstet
och ur djupet av deras förtvivlan stiger
den långa klagokören, riktad till hemlandet;
Mysiens skogklädda klyftor och »bergens
moders svartlövmantlade drottning»,
Ky-bele, österns Magna Mater.
Högst pregnant är följande seen med den
tillfångatagna barbaren, mannen från det
boskapsrika Kelainai. Gripen av en hellen
»med svärdfästet av järn i handen» släpas
han vid håret och bedjande för sitt liv
bönfallande han flätar in
barbariskt ljud i joniskt språk
och bryter munnens klara stämpel
på jakt efter hellenska ord.
Vi få sedan höra barbaren sällsamt och
sammanhangslöst rådbråka grekiskt tungomål.
Perserflottan gripes av panik och medan
»all Asiens veklagan stämmes samman i
tunga toners svall» ger storkonungen order
om återtåg i ord och tankegångar som
livligt återkalla i minnet stämningar från
Aischylos’ Perser och präglas av
medvetandet om olyckans vidd och den
oåterkalleliga tragiken:
Ve hem som skövlats,
ve hellenska olycksskepp,
fördärv för en tallös skara
av unga och blomstrande män.–-
Ve dig tunga öde, som
förde mig till Hellas’ land.
Allt medan segrarnas triumftecken resas
och paianerna klinga över vattnen.
Men dikten är icke slut härmed. Ännu
följer det litteraturhistoriskt intressantaste
avsnittet, den s. k. sphragis (sigill, stämpel),
vari diktaren hävdar sitt snille och vänder
sig mot sina vedersakare. Detta
märkliga element är icke okänt i grekisk
diktning. Mest känt är kanske det monument
Theognis reste över sig själv
(Theognis-citatet ur Emil Zilliacus’ Grekisk lyrik):
Kyrnos, en stämpel — min egen — jag tryckt på
de ord som jag diktat;
aldrig till lättare kram fullödig vara förbyts.
Ingen kan stjäla dem oupptäckt, envar skulle säga:
Theognis dikterna skrev, skalden från Megaras
stad.
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
