Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Timotheos från Miletos. Traditionalism och modernism i antik litteraturdebatt. Av Henrik Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Timo th eos från Miletos
Den antika komediens parabas är en
utveckling av samma sphragismotiv, icke
heller där i prologen, utan mitt i
framställningen. Men sällan finner man detta motiv
så pregnant och polemiskt utformat som
hos Timotheos.
Efter en invokation till den store Helaren
(Apollon), han som hägnar den gyllene
lyrans nya toner, vänder sig skalden mot
Sparta, konservatismens hemort:
Ädelboren och gammal stam,
höge herren till Spartas stad,
rik av ungdomens blomster,
rasar mot mig med hatets eld,
hetsar med glödande klander,
för att med nya hymners ton
fäders musa jag skändar.
I själva verket, säger han, vill han blott
bekämpa dem som fördärvat den gamla
konsten, »med skärande toner, uttänjda som
häroldsrop». Högstämt återkallar han i
minnet sina stora föregångare, en Orpheus
och en Terpandros, och med stolt
självmedvetande slutar han:
Nu omsider Timotheos med
elvasträngade rytmers ton
skänker liv åt sin lyra.
Bringar håvor i rika fång
ur Sångmöns hemliga skatter.
Staden som honom fostrat är
tolvmurgördlat Miletos.–-
Jag tänker det ovan anförda åtminstone
till en del låter en förstå den antika
kritikens betänkligheter. Bildspråket är djärvt
och ofta hårdsmält, metaforerna jaga
varandra, expressionismen kan stundom verka
förkonstlad. De nybildade orden visa en
tilltagande försvagning av sinnet för det
enkla ordets begreppsvalör. Det är som om
de hävdvunna språkliga uttrycksmedlen
icke räckt till för hans strävan till
expressionism: de befunnos färglösa och utslitna.
Plastisk klarhet och formell skärpa,
egenskaper som vi vant oss att associera med
grekisk anda, saknar man hos Timotheos.
Och det han hade att sätta i stället vann
icke burskap. Man må akta sig att draga
paralleller med Pindaros, vars stil inte
precis heller hör till de mera lättlästa. Hos
dik-tarfursten från Thebe är det tankens och
inlevelsens mäktiga koncentration som föder
språkets hieratiska dunkel. Hos Timotheos
barockt artisteri, marinism — modernism
i samtidens ögon.
Det är på sätt och vis märkligare att
modern kritik visat fullständig brist på
förståelse. Den har kanske i högre grad än
nödvändigt utgått från ensidigt klassisk
bedömningsgrund. Den tyska filologiens
Alt-meister som utgett texten är snarast
återhållsam för att heta Wilamowitz. Strängare
äro de engelska kritikerna. Gilbert Murray
fäller en hård dom. Och Kenyon framhåller
att blott diktens karaktär av libretto till
ett musikverk förklarar att den
överhuvudtaget tolererats. Åtminstone sistnämnda
karakteristik förefaller mig i hög grad
missvisande. Den oändliga möda skalden
nedlagt på sin språkbehandling, bilder,
nykonstruktioner står så främmande som
möjligt för det vi innelägga i ordet libretto.
Man må kalla hans stil överlastad, konstlad,
barock: att Timotheos från Miletos var en
djärv och självständig diktarbegåvning
står utom tvivel, en diktare som skänker
nya skiftningar åt vår bild av grekisk
diktning.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
