Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Napoleons söner
med den franska ortografien och
grammatiken ha franska författare med orätt dragit
den slutsatsen att man uppfostrade honom
till en andlig krympling, medan han i
verkligheten var intelligent, blott lat och likgiltig
inför skoluppgifterna.
Älskvärdhet, personlig charm, gestaltens
elegans, men också bristande självtukt kunna
väl vara arv från modern. Anmärkningsvärd
med hänsyn till hans furstliga omgivning
förefaller hans av många iakttagare betygade
lätthet att umgås med enkla människor.
Den aktning som Napoleons son trots
ärelystnad, klokhet och högtflygande planer
hyste för den legitimistiska tanken, hans
motvilja mot blodsutgjutelse, hans avböjande
inställning till de bonapartistiska frestarna
och särskilt till sin energiska kusin Napoleone
Cameratas kotteri ha i eftervärldens ögon
gjort honom till en i sitt inre uppriven
tragisk gestalt, i vars bröst läggning och
uppfostran, blodsarv och miljö, eld och vatten
kämpade med varandra.
Måhända var dock det som synes vara
obeslutsamhet intet annat än klokhet,
eftergivenheten endast en mask. Det ser nästan
ut som om för honom legitimitet och
vapenlöshet verkligen vore de enda medel som skulle
öppnat hans fängelse och banat väg till
faderns tron. Ur dokument i det kejserliga
arkivet veta vi att många kretsar i Wien
voro gynnsamt stämda mot hertigens
återkomst till Paris, då de trodde att denne
ättling till den österrikiske kejsaren skulle göra
Frankrike till Österrikes bundsförvant mot
Italien. Ledande tyskar, såsom den
preussiske marskalken Gneisenau, trodde att en
napoleonids återkomst vore bästa vägen att
döma Frankrike till inbördeskrig och politisk
svaghet. Andra ansågo egendomligt nog
bona-partismen för ett mindre ont jämfört med
Louis-Philippes borgarkungadöme.
Man har förebrått den unge fången på
Schönbrunn att han lät julirevolutionens
dagar 1830 och den därmed följande
förvirringen i Paris gå obegagnade förbi. Kanske
med rätta. Men man kan lika väl uppskatta
det som en säker instinkt att han ansåg den
då föga talrika bonapartistiska gruppen, som
var utan ledare, för en alltför svag grundval,
eller att den outvecklade nittonåringen ännu
inte såg sin tid kommen. Det är ofta inte
handlingen utan tillbakaträdandet som
vittnar om en människas klokhet och
karaktärsstyrka. Vi ha ingen möjlighet att här döma.
Ur anteckningar av greve Anton Prokesch,
åt vilken den unge hertigen anförtrodde sig,
veta vi i varje fall att det blott var
förställning då han kallade sig en österrikisk patriot.
Ända från ungdomen drevs han med okuvlig
lidelse av den brinnande önskan att inte vara
sin habsburgska moders son, utan att hävda
sig som sin store faders arvtagare. Alla hans
österrikiska läromästares uppfostringskonster
hade ej kunnat beröva honom medvetandet
om hans bestämmelse och förpliktelse. Om
kraft och förmåga motsvarade denna väldiga
uppgift, skulle endast ett experiment kunnat
visa.
Den smalbröstade, 1,86 meter långe
ynglingen, vars ansikte visade en så lugn, en
smula kvinnlig skönhet och i vars själ en så
häftig eld flammade, bar sedan ungdomen
inom sig broddén till en dödlig lungsjukdom
som ännu fore inträdet i mannaåldern lade
honom på båren. Ungdomspsykologer och
diktare finna hos honom ett tacksamt stoff
för behandling, historikern står med tomma
händer.
Var hertigen av Reichstadt den aldrig
mognade frukten av ett äktenskap som makt och
statsskäl tvingade fram, så var det makt och
lidelse som sammanförde Alexandre.
Walew-skis föräldrar.
Marie Walewska, Napoleons unga polska
älskarinna är ännu vida mer än den olycklige
»konungen av Rom» en gestalt som kunde
fängsla vår tids diktare. Upprinnelsen till
hennes kärleksförbindelse med Napoleon har
i den europeiska historien endast få paralleller.
Forskaren blir alltid gärna böjd för att
använda skepticismens kritiska sönd på
historiskt stoff som alltför sentimentalt eller
heroiskt synes tillrättalagt för ett billigt
massbehov. Men kärleken mellan Napoleon
och grevinnan Walewska är verkligen en till
historiskt faktum vorden legend: en kvinna
som skänker sig åt ett främmande lands
härskare för att befria det egna folket. Och
denna moderna Judithandling blir ännu
mera »orientalisk» därigenom att denna
kvinna inte offrade sig på grund av ett eget
beslut, utan hennes folk sände henne därtill.
Marie Walewska själv är därvid alls ingen
hemlighetsfull gestalt, hon saknar den
dramatiska eller sentimentala accent som roman
och film givit. Hon var offervillig och troende,
vek och hängiven, en av de många kvinnor
ur alla tider för vilka det betyder mer att
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
