Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Sims on
vara något för andra än att tänka på sin
egen lycka.
Redan i början av sitt liv fick Marianna
Laczynska, som hon då hette, bringa ett
offer. Hon gjorde det för att rädda sin
utfattiga, faderlösa, barnrika familj från
ekonomiskt sammanbrott: som sjuttonårig gifte
hon sig med en nära sjuttioårig man. Med
honom, den förutvarande kammarherren hos
den siste polske kungen, greve Anastasius
Walewski, en rik aristokrat ur en polsk
sidolinje till den romerska furstesläkten Colonna,
levde hon ett tillbakadraget liv på hans gods
Walewice, skänkte honom trots hans höga
ålder en son och försökte själv finna sig i
sitt öde.
Vid sidan av sin djupa religiositet var
Marie som alla polacker en glödande patriot.
Hennes fosterland låg i en ny födslovånda.
Polen hade vid sin tredje delning
sönder-slitits i tre bitar, Warszawa hade tillfallit
Preussen. Slaget vid Jena bröt Preussens
militärmakt, franska trupper under Murat och
Davoust drogo in i Warszawa, polska
legionärer ilade under furst Poniatowskis befäl till
Napoleons fanor, redan bildades åter den
första autonoma regeringen. Napoleon var i
antågande, och av honom väntade man sig
frihetens dag.
Maries första möte med Napoleon förlöpte
romantiskt som upptakten till en ballad. Då
Napoleons vagn passerade poststationen
Blonje, öppnade Marie, förklädd till
bondkvinna, vagnsdörren och under ropet »Sire,
befria oss från våra förtryckare» betäckte
hon hans hand med kyssar. Napoleon kastar
till henne en ros, hästarna sätta i gång, bilden
av hennes skönhet tar han med sig.
I bankettsalen i Warszawa väckte hon
ånyo Napoleons uppmärksamhet genom sin
behagfullhet, han såg endast henne och
förälskade sig i henne. Två gånger skickade han
glödande ödmjuka kärleksbrev, två gånger
sände han sin adjutant Duroc till Walewice.
Marie svarade inte, Duroc tog hon inte emot.
Hon hyste visserligen vördnad för sitt
fosterlands vän, men hennes uppfostran och
religion gjorde hennes äktenskap till ett
oöverstigligt hinder för henne att bli en annans
älskarinna. Napoleon som var van vid lätta
segrar —• även över kvinnor — blev inte
sårad av detta oväntade motstånd,
fastmera gjorde det hans begär vitglödande. Allt
koncentrerade sig hos honom på detta enda
mål, han var onådig mot sin omgivning, tog
inte emot någon, rastlös vandrade han genom
Warszawaslottets stora salar, all hans makt
över människor och länder tycktes honom
oviktig. Hänsynslös och slug valde han den
enda vägen att besegra denna kvinna, vars
önskningar han kände: han fordrade att hon
skulle ge sig åt honom och lovade i gengäld
att befria hennes folk. Det brev han skrev
till henne då han inte fått svar på sina
kärleksförklaringar kan inte missförstås: »O,
kom, kom! Alla Edra önskningar skola
uppfyllas. Ert fosterland skall bli mig kärare, om
Ni har medlidande med mitt arma hjärta.»
Maries samvetskonflikt stegrades
yttermera: hennes folk fordrade att hon skulle ge
efter. Det groteska dokument som begär av
en kvinna att hon skall offra sin heder för
fosterlandet finns i behåll. Furst Poniatowski
har undertecknat det och med honom
medlemmar av den provisoriska regeringen,
Polens patrioter och aristokrater. Deras
säll-sporda vädjan till Marie är begriplig, domen
drabbar blott den som skapat detta
tvångsläge.
Grevinnan Walewska, små orsaker ha ofta stora
verkningar. I alla tider ha kvinnor utövat stort
inflytande på världens öden. De äldsta tidernas historia
liksom vår egen tids bevisar denna sanning. Så länge
lidelsen behärskar männen, äro kvinnorna den makt
som ingen kan motstå.
Som man skulle Ni ha ägnat Ert liv åt fosterlandets
heliga och rättfärdiga sak. Som kvinna kan Ni icke
tjäna den med arm och blod, det förbjuder Er natur.
Men i stället ges det andra offer som Ni kan bringa
och som Ni måste underkasta Er, om de också äro
pinsamma.
Tror Ni att Esther gav sig åt Ahasverus av kärlek?
Den skräck han ingav henne var så våldsam att hon
vid hans anblick var nära att falla i vanmakt. Visar icke
detta att kärleken icke hade nägon del i denna
förbindelse? Esther offrade sig för att befria sitt folk och
kunde så bli delaktig i äran av dess räddning. Måtte
vi kunna få säga detsamma till Er ära och Er lycka!
Marie gick till Napoleon, hon blev hans
älskarinna.
Förhållandet mellan dem började
dramatiskt, men det slutade inte som tragedi. I
varje fall var Marie inte den Esther som hennes
polska landsmäns brev med ringa
bibelkunskap visade henne. Ty Esther var redan länge
dessförinnan Xerxes-Ahasverus’ maka, då
hon genom denna ställning kunde
omintetgöra agaitern Hamans mordanslag mot hennes
folk.
De skrankor som Marie Walewskas
fosterlandskärlek rev ned voro inte avsky och hat
utan sed och religion, som i hennes ögon
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
