Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Simson
ryggade som besökte honom på Elba fick
han också där omfamna sin son. För sista
gången kysste han honom på Malmaison efter
det slutliga sammanbrottet 1815, där Marie
som en av de sista var hos honom. På Sankt
Helena bestämde Napoleon i sitt testamente
sin naturlige son för officersbanan, med
vilken han själv hade börjat sin levnadsväg.
Maries make hade önskat att hennes son,
som inför offentligheten skulle bära hans
namn, kom till världen i Polen. Därför
flyttade hon inemot tiden för födelsen från Paris
till Walewice, där Alexandre föddes.
Därigenom kom han i dubbelställningen mellan
två fosterland. Han växte upp som polack
och dog som fransman.
Liksom Napoleon i sin ungdom kände sig
och handlade som korsikansk patriot och
inte av någon känsla var bunden vid Frankrike,
så kände sig Alexandre blott som polack.
Efter moderns död sålde hans förmyndare
huset i Paris. Då Alexandre var tjugo år,
utbröt ett nytt polskt uppror, åter samlade
sig patrioterna för att avkasta sig det
främmande herraväldet. Början var inte
ogynnsam, tsarens ståthållare måste fly, ånyo
bildades en autonom regering och Joseph
Clopicki blev landets ledare. Till de unga
männen i hans närmaste omgivning hörde
också Alexandre; i den olyckliga drabbningen
vid Grochow, i vilken den ryske generalen
Diebitsch genom sin övermakt segrade över
de upproriska polackerna, fick han som
arméchefens adjutant sitt elddop. Man trodde att
Alexandre eftertraktade den polska kronan;
var det därför man skickade honom till
utlandet? I varje fall anförtrodde den polska
nationalregeringen, som hade förklarat huset
Romanov för avsatt, ett diplomatiskt
uppdrag av högsta vikt åt den oerfarne
ynglingen, han skulle i London verka för det
oavhängiga Polens erkännande. Vilken
lovande upptakt till hans levnadsbana! Till
och med hans far stod vid denna ålder okänd
i bakgrunden.
Men det polska upproret strandade liksom
så många föregående på oenighet och svaghet.
Alexandre hade förlorat sitt fosterland. Han
hade, trots att han bara var 21 år, gift sig
i London med den två år äldre dottern till
lörd Sandwich. Nu stod han inför samma
avgörande som Napoleon år 1792: han valde
Frankrike, sin faders land, och efter någon
tid också det yrke som burit fram hans fader,
han blev soldat.
En officer som vill stiga uppåt måste göra
sig gällande i krig. Revolutionskrigen hade
helt naturligt givit Napoleon tillfälle härtill,
hans son måste söka det. Han valde att i
Algeriet kämpa i främlingslegionens led.
Karl X, den siste bourbonkonungen, hade
för att avleda de franska väljarnas tankar från
inre svårigheter genom yttre segrar år 1830
iscensatt ett fälttåg mot beyen av Algeriet.
Som förevändning tjänade att denne vid en
audiens hade pryglat en fransk konsul med
en flugvifta. 107 krigsfartyg och 38 000
man på 400 transportskepp uppbådades för
att straffa detta dåd och skaffa tillfälle till
militär maktutveckling och en vida omkring
synlig seger. Knappast landstigen kunde
krigsministern Bourmont hissa liljebaneret
på den algeriska huvudstadens citadell.
Kriget var vunnet, men detta räddade inte
bourbonernas regering.
För Alexandre erbjöd sig ännu möjligheten
att medverka vid nedkämpandet av de
långvariga upproren i landets inre. Men på det
koloniala småkrigets mark växer inte
fältherrelagern, Algeriet var intet Toulon.
Alexandre kände sig lamslagen av det dådlösa
soldatlivet i Algeriet där striderna allt
emellanåt avtynade, och även verksamheten i
Orans direktorat, där han handhade arabiska
angelägenheter, gav honom känslan att i
stället för att vara på en uppåtstigande väg
ha råkat in i en återvändsgränd. Han valde
det fält där man i Frankrike sedan gammalt
gör sig snabbast bemärkt: journalistiken.
I Paris härskade Louis-Philippe av Orléans,
folksuveränitetens liberala julimonarki,
regeringskombinationernas konstitutionella
maskineri, kampen om folkgunsten, borgardömets
tidiga glansperiod, press och litteratur.
För att göra sig hörd i denna miljö
grundade Alexandre en tidning, »Messager des
Chambres», skrev samtidigt politiska
broschyrer, men försökte sig lika ivrigt på konstens
område.
En politikers karriär i julimonarkiens
Frankrike hade sin utgångspunkt i Paris’
politiska och litterära salonger, en hal och
farlig mark. Alexandre skydde inte denna
omgivning. Han gjorde här en förträfflig
figur, hans världsmannamässiga yttre, hans
fulländade sätt, hans smidighet gjorde honom
till en stjärna i epokens sällskapsliv.
Kvinnorna fängslades av hans charm, männen av
hans intelligens, alla genom den offentliga
hemligheten med hans börd.
272
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
