Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Napoleons söner
gjorde äktenskapsbrottet till en fördömlig
skam. Napoleon tog inte emot henne som
brutal våldsman; hans fruktan att förlora
henne gjorde honom till en eftergiven älskare
som ingen annan önskan hade än att behaga
henne. Så vann han genom sin personlighet
hennes kärlek, sedan han med makt hade
tilltvingat sig hennes gunst.
Marie var en av de mycket få kvinnor hos
vilka Napoleon inte bara såg kroppen utan
som han verkligen älskade, så långt dylika
känslor kunde bli varaktiga i hans hjärta.
Hon var helt olik de andra kvinnor han mött.
Hon var den enda som aldrig begärde något
av honom, varken makt eller juveler, som
inte hade någon social ärelystnad, som inte
plågade honom med nycker eller gjorde sig
föraktlig genom underkastelse. Utan hon
förblev under deras kärleks år sådan som
hennes natur var: full av behag och
anspråkslöshet, hängiven och from.
»Hon är en bedårande kvinna, en ängel»,
skrev Napoleon en gång till sin bror Lucien,
»man har all orsak att tro att hennes själ
är lika skön som hennes kropp.»
Marie förblev Napoleon tillgiven även när
han med hänsyn till sitt äktenskap med
Marie Louise försummade henne. Först när
han på Sankt Helena för alltid var skild från
henne, kände hon sig fri. Hon gifte sig i
Liége med greve d’Ornano, en korsikansk
kusin till Napoleon som länge sökt vinna
henne, men kort därefter dog hon i följder
efter sin tredje sons födelse. Hon blev endast
31 år gammal.
Ur den sällsamma förbindelsen mellan
Napoleon och Marie stammade Alexandre
Walewski. Även honom gjorde ödet till en
historisk personlighet. Men han är motsatsen
till sin halvbroder: för historikern är han en
intressant gestalt, diktaren skall hos honom
förgäves söka något fängslande och
hemlighetsfullt.
»Greve Walewski», så skildrar honom en
samtida, »är av liten, något korpulent
kroppsbyggnad och liknar mycket kejsar Napoleon.
Han har samma grå ögon med den
genomträngande blicken, samma fylliga gråbleka
ansikte.» Ännu en annan anser att hans
karakteristiska Bonaparteansikte mildras
genom drag av slavisk vekhet och sensibilitet
och genom denna motsättning blir särskilt
fängslande. De bilder av honom vi känna visa
en intelligent och tilldragande statsman med
kloka ögon, hög panna och ett drag av för-
Greve Alexandre Colonna W ale
w-s k i. 1852.
nämhet, allvar och energi. Likheten med
fadern är omisskännlig, men den har i viss mån
endast format den yttre människans
fysionomi, den inre glöden som gjorde Napoleons
drag hårda, lidelsefulla, självmedvetna,
omed-görliga, som trots hans ofördelaktiga figur
förlänade honom den födde härskarens
skapnad, finner intet uttryck i denne sons
ansikte.
Alexandre var endast fem år gammal då
Napoleon blev Englands fånge. Sålunda kan
det inte vara tal om någon omedelbar
inverkan av hans väsen på sonen. Han hade
slösat skänker på honom: med gossens
utnämning till riksgreve förband han
förlä-ningen av kungariket Neapels
kronoegendomar, som avkastade en årlig ränta av 170 000
francs. Mitt under 1814 års fälttåg, dagen
efter slaget vid Brienne, tog han sig tid att
tilldela sonen ytterligare finansiella förmåner.
Efter Napoleons fall underläto emellertid
bourbonerna inte att konfiskera rikedomen.
Marie Walewska förblev Napoleon trogen i
olyckan, och då hon var en av de få rak-
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
