Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Sims on
honom var Alexandre såsom son till hans store
farbror en inte obetydande person, hans
positiva inställning till honom betydde ett
understrykande av hans legitimation som
Napoleons arvtagare. Också hade han väl ärvt
en smula av den store Napoleons släktkänsla
— han kopierade den åtminstone.
Alexandre började en glansfull diplomatisk
karriär. Det är oriktigt då andra
kejsardömets vedersakare anse att han blott hade sin
härkomst att tacka för sin framgång. Han var
en förträfflig diplomat, smidig, behärskad
och snartänkt. Hans framgångar på de
europeiska hovens parkett och vid internationella
förhandlingsbord äro så mycket märkligare
som han trots sin ärelystnad och sin
världs-mannafåfänga fördelaktigt skilde sig från
många av sina yrkesbröder genom att han
till sin karaktär var ren och lojal, pålitlig och
oegennyttig. Förmodligen var det just genom
dessa egenskaper som han lättare kunde skaffa
sig förtroende och gehör än hans kolleger
genom intriger och ränker. I rask följd kom
han 184g till Florens, 1850 till Neapel, 1851
till Madrid och slutligen 1852 till London.
I London utförde han sitt mästerstycke av
politisk skicklighet. England hade varit
Napoleons egentlige fiende, Trafalgar och
Waterloo voro märkesstenar i engelsk historia.
Ett nytt makthungrigt franskt kejsardöme,
en ny kejsar Napoleon måste frambesvärja
ett återuppflammande av dödlig fiendskap.
Napoleon I hade störtats då han på en gång
stod emot England och Ryssland.
Napoleon III, fantasirik och förslagen i att
planera oväntade schackdrag, ville av rivalen
göra en bundsförvant och gemensamt med
England slå ned Ryssland. Denna tanke på
en koalition mellan England och Frankrike,
som ända in i våra dagar influerat den
europeiska politiken, behövde i London en
tillförlitlig och varsam tolkare, som förstod att
vinna britternas förtroende. Alexandre, som
i motsats till fadern inte hade sin styrka i att
fatta vittgående beslut utan i att skickligt
genomföra brydsamma uppgifter, kunde här
göra sig gällande. Han lyckades i lörd
Palmerston vinna rätte mannen och begagna
honom vid den rätta tidpunkten. Det var en
i det parlamentariska England exempellös
händelse då Palmerston som brittisk
utrikesminister erkände Louis Napoleons statskupp
utan att tillfråga vare sig premiärministern
Russel, kabinettet eller drottningen. Hans
egenmäktighet ledde till hans fall, men er-
kännandets faktum kunde inte skaffas ur
världen.
Vänskapen mellan England och det
napoleonska Frankrike blev till verklighet,
Krimkriget såg de båda länderna som segerrika
bundsförvanter i gemensam kamp mot
Ryssland, vars hegemoni med klok måtta
inskränktes genom freden i Paris.
Frankrikes utrikesministerpost tillföll
Alexandre som lön. Vid denna tid nådde Napoleon
III höjdpunkten av sin makt. Hans
dåvarande ställning tillät en jämförelse med hans
store farbroders dagar; om han också inte var
Europas herre, var han dock dess ledare.
Alexandre Walewskis verksamhet som
utrikesminister och Napoleons utrikespolitiska
maktställning sammanföllo i tiden men hade
intet orsakssammanhang. Napoleon III hade
utan tvivel själv skaffat sig sin framgång och
sina förutsättningar. Han var alltid sin egen
utrikesminister, han förblev det också då
Alexandre ledde departementet. Det vore
visserligen orimligt att betrakta Alexandre
som Napoleons marionett, men mer än hans
medhjälpare var han inte; han strävade heller
inte efter att bli mera. Och han visade sig som
en klok och lojal medarbetare: den engelska
vänskapen erbjöd en säker bakgrund för en
stort anlagd europeisk politik, även Ryssland
måste söka ett närmande till Frankrike;
samtidigt ledde kolonialpolitiken till viktiga
resultat, och framför allt gjorde den stora
europeiska kongressen i Paris 1856, vid vilken
Alexandre värdigt och skickligt presiderade,
Frankrike till den i verkligheten avgörande
faktorn i tidens världspolitik.
Det visar Alexandres brist på
självständighet, att han, om också med tvekan,
medverkade i kejsarens nya planer, ehuru han
inte gillade dem utan drog sig för deras
våghalsighet. Den klokt uttänkta men farliga
koalitionspolitiken med Sardinien, denna slugt
invävda kombination i det europeiska
kraftspelet, bragte Frankrike segrar, landvinningar
och gloire, men den isolerade det, gjorde de
stora motspelarna Cavour och Bismarck
starka och bar därför inom sig ett frö till
förfall. Alexandre försökte till slut att
åtminstone bromsa upp den kejserliga politikens
tempo, men det ledde till hans fall; Napoleon
fann i Thouvenel en mindre betänksam
efterföljare.
Därmed var Alexandres verkligt stora tid
till ända, återstoden var representativa
ställningar utan inflytande. Han var efter vart-
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
