Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Napoleons söner
annat minister för de sköna konsterna,
president i lagstiftande kåren, senatspresident, och
för övrigt blott alltjämt en lysande
personlighet utanför de ansvariga kretsarna. Mycket
talade för att han ännu en gång skulle komma
till makten, men hans liv ändades plötsligt.
På återvägen från en hemlighetsfull resa till
Tyskland, nu utnämnd till hertig, dog han i
Strassburg, 58 år gammal. Sålunda
upplevde han icke Sedan, kanske skulle han som
en måttfullhetens man och fiende till
äventyret ha sökt förhindra konflikt och katastrof
år 1870.
Alexandre gick sin egen väg, en väg för
vilken hans krafter räckte. »Ingenting vore
värre», skrev Napoleon på Sankt Helena i sitt
testamente, »än om min son (han tänkte då
på hertigen av Reichstadt) skulle bli min
apa.» Alexandre föll inte för denna frestelse.
Detta gör hans gestalt tilldragande och
sympatisk trots hans svagheter. Visserligen drev
medvetandet om hans börd honom framåt,
men han lät sig inte därför trängas in på
vägar vilka voro honom för branta.
För andra söner till snillrika fäder har arvet
blivit en förbannelse. Denne föräldralöst
uppvuxne, utomäktenskaplige son till ett snille
bar inte sin härstamning som en börda. Han
var medveten om den, ur den närde han sin
ärelystnad, men han lät sig varken drivas i
avgrunden eller tryckas till marken av faderns
skugga. Lika romantisk som hans härkomst
var, lika oromantisk var han själv. Han var
mycket mindre ett barn av sina föräldrar än
ett barn av sin tid.
Modern till Napoleons tredje son, greve
Charles Léon, hette som flicka Eléonore
Denuelle de la Plaigne och var lektris hos
Napoleons syster Caroline Murat. Genom
henne lärde han känna den då nittonåriga
vackra Eléonore, hon blev kort därefter hans
älskarinna utan att i längden kunna fängsla
honom. År 1806 födde hon honom i Paris en
son, vars grevliga efternamn blev andra
hälften av faderns förnamn.
Eléonore var dotter till adliga, möjligen
något deklasserade föräldrar och hade trots
sin ungdom redan ett äktenskap bakom sig.
Hennes föräldrar hade gift bort henne med en
kapten Revel. Denne måste dock redan kort
efter bröllopet gå i fängelse på två år som
växelförfalskare, och äktenskapet upplöstes.
Sedan gifte hon sig två gånger till, först med
en fransk infanteriofficer som efter ett kort
Greve Charles Léon.
äktenskap dog av sina sår i ryska fälttåget,
sedan med den bayerske majoren och senare
teaterintendenten greve Luxburg, med vilken
hon i 35 år levde i Sydtyskland.
Léons yttre likhet med Napoleon måste
under hela hans liv ha varit frappant; alla
som lärde känna honom som ung eller gammal
man blevo genast slagna därav. Den franska
tidningen »LTllustration» offentliggjorde 1931
en gång ett porträtt av honom som gammal
och av hans efterkommande; även i det
härjade ansiktet hos denne herre i modern
cylinderhatt känner man igen Napoleons
karakteristiska drag.
Caroline Murat hade inte försummat att
med särskilt kurirbud underrätta sin då i
Polen vistande broder om sonens födelse. Hans
glädje var stor; om också modern hade blivit
honom likgiltig, tog han så mycket större del
i gossens utveckling. Så länge han inte hade
någon äkta son lät han honom ofta komma
till Tuilerierna och lekte där med honom.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
