Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. B er end s olin
uteslöt ur andens, kulturens, diktningens
värld såsom varande fullständigt opoetiska,
emedan de voro omusikaliska. Ja, den stora
spridningen av »Buddenbrooks» i Tyskland
klargjorde för honom att diktaren, också när
han endast tycks bemöda sig om
gestaltningen av sin egen livsproblematik, hämtar
stoff ur den sociala sfären och likaså vänder
sig till den. Han upplever på tjugotalet sin
egen diktnings sociala funktion.
Trots detta kan jämförelsen mellan hans
bildningsroman och Goethes »Wilhelm
Meister» övertygande klarlägga den djupgående
skillnaden i uppfattningen av humanitetens
problem. Hos Mann är uppfostran den inre
bildningsprocessen hos en ung man vid hans
sjuåriga erfarenheter bland en grupp europeer
i sanatoriet. Goethe sätter i slutet av sin
roman skildringen av den pedagogiska
provinsen, där unga människors uppfostran till det
praktiska livet försiggår i stor stil, en äkta
och regelrätt utopi. Mann uppfattar den som
en genial profetia av den gamle Goethe
liksom slutscenen i »Faust», i vilken den blinde
gubben avvinner havet mark för att i
framtiden se »ett fritt folk på fri grund». Här
förråder Thomas Mann att hans
humanitetsproblem inte fullständigt överensstämmer
med Goethes.
Därom vittnar också titeln på hans samling
»Adel des Geistes», som helt motsvarar
innehållet i dessa sexton essayer. I dem
framlägges nämligen ett urval skapande människors
vägar till andens adel och i denna mening
till förebildlig mänsklighet, inte utan att
fastställa en viss rangordning i förhållande
till humaniteten. Då deras verk äro
tillgängliga för alla som vinnlägga sig om sin egen
eller andras uppfostran, anvisas ju vägen
till den sociala sfären. Men om denna sfär
själv talas endast i marginalen och inte
vidare ingående. Detta karakteriserar Thomas
Manns borgerlig-individualistiska, opolitiska
hållning i dessa essayer. Han har skrivit andra
där ett mera omfattande humanitetsproblem
behandlas. I de hittills dryftade
essaysamlingarna rör det sig däremot övervägande om
humanitetens ena pol, om ädel mänsklighet
hos enskilda individer, inte om den andra,
den mänskliga gemenskapen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
