Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - En fransman i Geijers hem. Av Paul Mohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fransman
i Geijers hem
kommande gästerna nämnas särskilt
Atterbom, Schröder, Törneros, Kjellander,
»Knö-sarna», Malla Silfverstolpe, Järta, Nolcken
och Fahlcrantz. Trots närvaron av så många
skönandar betecknas konversationen under
ett flertal av dessa kvällar som tynande —
»languissante». Redan på den tiden låg det
tydligen en viss tröghet över svenskt
sällskapsliv. Den främmande iakttagaren
berättar från en av de första tillställningar han
bevistade på slottet, att kavaljererna spridde
sig till smårummen, där de konverserade
varandra, tittade på gravyrerna och verkade
mycket ointresserade av vad damerna hade
för sig i stora salongen.
För högläsningen utvaldes böckerna på
måfå. Det är en hel del mest samtida verk,
som passera revy i dagboken. Ingemann var
särskilt omtyckt. Där lästes bl. a. Moster
Maria, Altertavlen i Sorø, Sphinxen, Det
forbandede Hus, Gravmælet, Den gamle
Rabbin etc. Bland andra verk må nämnas
Goethe, Iphigénie auf Tauris, som alla
beundra och »sätta i främsta ledet»,
Washington Irving, Alhambra — »ganska enformig» —
Balzac, La Vendetta och Scènes de la vie
privée — som särskilt behagar mamsell
Lillje-björn — Walter Scott, Robert of Paris
—-författaren »mera pratsam än vanligt om
föga intressanta ting» —■ Wieland, Pervonte
—- »muntrande neapolitansk novell». Stor
förtjusning väcker en dansk novell,
Mésalliance, som förmodas vara författad av en
kvinna. Det var mycket riktigt Thomasine
Gyllembourg. Ett annat alster av samma
penna, En Hverdags Historie, faller mindre i
smaken och föranleder en av de närvarande
att undra, varför kvinnor aldrig lyckas
skildra män särdeles väl. En av damernas
svar är onekligen träffande: männen visa sig
så ofta för kvinnorna från sin svaga sida!
Svenskspråkig vitterhet står också ibland
på programmet. Runebergs dikter väcka
allmänt gillande: Zigenaren, Bondgossen och
Julkvällen applåderas högt på en soaré hos
Malla Silfverstolpe. Geijer gör i detta
sammanhang ett utfall mot sentimentaliteten i
Tegnérs och hans skolas diktning. Hos
Atterbom läses Lings Åsarna, som får beröm för
sin vackra poesi och för den lysande
beskrivningen av skuggornas rike. Samma kväll
föredrages relationen av Beskows vistelse
i Weimar. Franzén, Lenngren och Vitalis
höra också till repertoaren. Mindre
smickrande munterhet väcka några opublicerade
noveller av Palmblad, särskilt en, kallad
Glädje och sorg, frid och försoning. Ja, de
närvarande äro respektlösa nog att brista i
gapskratt.
Som redan nämnts var konversationen icke
alltid så lysande som man möjligen hade
kunnat vänta sig. Ibland antydes vad det
rörde sig om. En kväll hos Geijer, då
tankeutbytet tydligen var klent, resonnerade man
om en ny restaurang i Uppsala och de möjliga
följderna av dess öppnande. En annan gång
diskuterar man konst och de nya fynden i
Pompeji och Herculaneum. Så glider samtalet
över till Uppsala och Järta kritiserar öppet
pedanteriet hos vissa av universitetets
exa-minatorer och försumligheten hos vissa
professorer. Hos Malla Silfverstolpe ligger en bok
av von Feuerbach om Kaspar Hauser på
bordet, vilket ger anledning till några
kommentarer. Om tidens händelser står däremot
ingenting nämnt.
De många och långa vinterkvällarna skulle
kanske ha förefallit en aning torra, om de
icke livats upp av musik. Pianospel, sång och
dans voro omtyckta förströelser i det dåtida
Uppsala. Det musicerades mycket i Geijers
och hans närmaste umgängesvänners hem,
men den verkliga samlingspunkten var
länsresidenset, där landshövding von Kramer
och hans maka visade stor gästfrihet. Den
ena lysande soarén avlöste den andra och
allt vad lärdomsstaden kunde uppvisa av
berömmelse och fägring trängdes uppe på
slottet under dessa aftnar. Tillställningarna
voro dock ingalunda exklusiva: nästan vem
som helst var välkommen. Vår
dagboksförfattare pinas också ibland av den förfärliga
trängsel, genom vilken man tvingades att
armbåga sig fram. Dansen tråddes livligt,
men ibland roade sig ungdomen med
varjehanda sällskapslekar, bl. a. levande
charader. En novemberkväll framställdes sålunda
»bröllop», »plumphet», »handplagg». Även
Thalia var företrädd på residenset: där gavs
ett välspelat stycke med den lockande titeln
»Arftagerskan, sömngångerskan och
silkes-stegen». Den musikaliska underhållningen
utgjorde alltid ett viktigt inslag: åtskilliga
damer ur uppsalasocieteten stodo för de
vokala prestationerna. Landshövdingskan, född
Söderberg, föregick tydligen själv med gott
exempel. Bland de mera omtyckta
sångerskorna nämnas Ava Wrangel och en grevinna
von Rosen, vars röst skildras som något hes
i vissa tonlägen, men smidig och mjuk. Da-
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
