Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensamhetens sagor
Svensk novellistik
Av Staffan Björck
_S ET är omisskännligt, att novellen och
det korta prosastycket fått vind i seglen under
de senaste åren efter att länge ha varit en
undanskjuten genre, impopulär både bland
författare och läsare. Man kan pröva flera sätt
att förklara denna omsvängning, men med en
slät hänvisning till att den kortare
framställningen svarar bättre till det moderna
levernets rytm, kommer man inte långt. Livet är
inte så mycket brådare nu än på det
novellfattiga 30-talet, och det är välbekant, att
många patenterat jäktade själar i stället för
att finna sitt lystmäte i
10-minutersberät-telserna söker sig längs kontrastlinjen till de
gammaldags långa, breda skildringarna.
Mera realitet ligger det kanske i ett
resonemang, som utgår från att den människo- och
livsuppfattning som nu härskar bland
författarna, är extremt inställd på de inre
processerna. Man vill om också i
osammanhängande fragment uppfånga vad det är som
händer människan i det som synes hända henne.
Den s. k. inre monologen är just ett av
instrumenten åt denna intima människokunskap, för
vilken det yttre skeendet, spännande eller ej,
blott är av sekundärt intresse om ens så
mycket. Men å andra sidan har erfarenheten
alltifrån Ulysses visat, att detta synsätt, om
det anlägges många hundra sidor igenom,
blir prövande både för författare och publik;
emellanåt önskar kanske båda parter den
gamla inventiösa intrigapparaturen tillbaka.
Däremot lämpar sig den fragmentariska
djupanalysens teknik väl för en kortare berättelse,
där en psykisk reaktionskedja eller ett
associationsförlopp kan följas utan att några
episka problem —• t. ex. något krav på rörelse
— hinner yppa sig.
Vidare gäller, att den nyaste diktningen
inte såsom den realistiska intresserar sig för
det individuella livsödet i alla dess sociala
yttringar utan likt expressionismen är
inriktad på sådana upplevelser som har en
allmänmänsklig, symbolisk innebörd. Sålunda
kan en författare tycka sig säga mer om
människan genom en svit novellistiska
fragment, som var för sig antyder ett perspektiv,
än genom en bred sammanhängande
framställning. Och faktiskt är en samlad årgång
svenska noveller ett verkningsfullt uttryck
för den erfarenhet, som tycks vara den
moderna människans signum, alla
kollektivis-tiska ansatser till trots: ensamheten, den
metafysiska, den sociala, den sexuella
ensamheten.
Lyriken är ju för ögonblicket den ledande
litterära uttrycksformen. Och medan den inte
kan rå på romanen, kan den däremot
genomtränga den korta berättelsen, som ofta blir
en övergångsform mellan prosa och lyrik.
Här ligger förklaringen till att somliga nya
noveller är lika exklusiva och svårtillgängliga
produkter som den modernistiska lyriken: de
talar samma språk.
Att sedan kalla alla de mindre prosastycken
som ser dagen, för noveller, är givetvis ett
missbruk av termen, i den mån man anser
denna förknippad med den från 1800-talet
klassiska genre, som ville se givna karaktärer
handla i en tillspetsad situation eller följd av
situationer, utformad till en avrundad
konstnärlig enhet. Dessa fordringar infrias numera
sällan. Flera yrkesutövare menar, att den
traditionella berättarkonsten våldförde sig på
verkligheten: livet skapar efter Freud inga
så pregnanta karaktärer och grupperar dem
heller inte i så distinkta figurer som i den
äldre epiken. Hos andra författare ligger
motiveringen till det lösare greppet mer i
personlig begränsning än i teroretiska föresatser.
Ett minskat intresse för konstverkets
struktur har man nu i många decennier kunnat
iaktta. Det räcker att erinra om de stora
självbiografiska sviterna från 30-talet, där
varken helheten eller delarna har något av
den klassiska romanens slutenhet över sig.
Det är heller inte ofta en Olle Hedberg skrivit
någon bok som måste sluta där den slutar.
Diktformernas renhet är ju emellertid ett
längesedan övergivet krav, och det faller
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
