Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensamhetens sagor
ingen in att avvisa Gunnar Ekelöfs
Utflykter eller Olof Lagercrantz’ Fågelropet ur
dimman, därför att man inte vet vilken låda i
genrechiffoniern, man skall stoppa dessa
böcker i. De är båda mycket läsvärda redan
genom den litteraturhistoriska kunskap de
skänker, Ekelöf med en innehållsrik
meditation över sin egen utvecklingsgång,
Lagercrantz med ett par fina och lärda studier
över fågelsymbolen i dikten. Vad som kommit
mig att nämna böckerna här, är några
litterärt hållna, självbiografiska skisser, om vilka
meningarna möjligen kan gå i sär. En och
annan lär ha tröttnat på att höra Ekelöf vädja
till människors öron med försäkringar att han
inte bryr sig om människor. Desto mer
glädje kan han ha av Parisapoteosen »Modus
vi-vendi», där Ekelöfs mjuka, konstlösa prosa,
underfundiga spekulation och rika
associationsgåva triumferar. Lagercrantz’ minnesresa
går åt annat håll, till barndomens mosse,
som är en sådan central inspirationsfaktor i
hans lyrik. Både han och Ekelöf trevar sig i
dessa böcker tillbaka till barndomen med dess
stora, bestämmande upplevelser. Det händer,
att läsaren inför dessa intima förtroenden
grips av förlägenhet: kanske finns det
hemligheter, som han inte vill bli invigd i. Ändå
bottnar väl en sådan blygselreaktion i en
sorts litterär konventionalism. Man accepterar
en författares bruk av sina privata
erfarenheter, så fort de beslöjas, så fort det skjutes
in en skärm av fiktion mellan berättaren
och det upplevda. Ekelöf och Lagercrantz
har avstått från den genomförda litterära
maskeringen, men vad sedan? Huvudsaken
är, att bådas böcker är produktiva, föder
ideer, minnen och stämningar och sprider
en mogen, ganska förfinad atmosfär omkring
sig. — Men nu till fiktionen.
Om jag först nämner Eva Malmquists
Under akaciorna är det inte bara för att vara
chevaleresk mot en av de få damerna i denna
kavalkad. Det är också därför, att fru
Malmquist gått till verket med en annan sorts
ambition än de följande berättarna. För henne
är storyn inte det likgiltiga underlaget för
analysen av psykiska sammanhang eller för
stämningsmålerier. Hon berättar i stället
drastiska historier med många talföra och
handlingskraftiga, lätt krumeluriga
människor i det gammaldags sommarnöjets klassiska
miljö, där det visserligen lurar hemligheter,
till och med hemska hemligheter, under den
soligt loja ytan. Det är novellistik av ett
äldre, inte för den skull sämre märke, och
man gissar att Eva Malmquist med behållning
läst både Hjalmar Bergman och Piraten;
hennes berättelser har i själva verket en
ganska viril ton. I höjd med läromästarna
når hon förstås inte, tempot är litet för städat
och nog knarrar det emellanåt i det episka
maskineriet, då gamla styvnade
litteraturschabloner halas in. Böjelsen för det
demoniska kan spela Eva Malmquist leda spratt.
I alla fall visar henne denna bok mycket
tydligare än debutverket som en väl begåvad
artist, begåvad både på fantasiens, ögonens
och formkänslans vägnar.
Med Arvid Brenner är vi redan långt
borta från det solflimrande dunklet eller det
bleka sommarnattsljuset under akaciorna.
Sedan man läst hans senaste novellsamling
— som inte hör till hans märkligaste böcker
— minns man tydligt en rad mänskliga
relationer men inga platser, inga rum, inga ting.
Sådant är för psykologen Brenner utanverk.
Hans enastående lågmälda stycken kretsar
oavbrutet kring den mänskliga desillusionen,
fast inte i dess filosofiska aspekt, ty Brenner
står både i teknik och motiv 40-talisterna
rätt fjärran. I varje fall förankras den
besvikelse han berättar om alltid i det konkreta,
vanligen inom kärleks- eller familjelivets sfär.
En rad av novellerna i Stjärnorna ser oss
inte är byggda över trekants- och
fyrkantsmönster, men det är inte intrigerna som är
huvudsaken; de knyts sällan hårt och löses
aldrig våldsamt. Resignation är den
vanligaste slutfasen i Brenners berättelser. Lusten
eller olusten utlöses inte i en våldsam
konflikt, därtill är den inte tillräckligt häftig
och aktiv. Eller också ligger krisen i det
förflutna, så att vi blott får vara med om det
melankoliska efterspelet.
Det finns grovt taget tre sorters människor
hos Brenner, alla fint träffade, fast smådragen
ofta är mer originella än den stora konturen.
Den första kategorin är de nöjda, runda
människorna med god sömn om natten och
irritation mot dem som hotar deras
tillfredsställelse. De bildar majoriteten i den
medelklassvärld, vari Brenners böcker håller sig.
Särskilt är det ett drag hos
genomsnittssvensken, som han med den utanförståendes
skarpsyn har iakttagit och gång på gång analyserat,
och det är den psykologiska fantasibristen,
som ledde till bornerad oberördhet under
krigsåren. Den andra gruppen är den som
står Brenners hjärta närmast, de trasiga, häm-
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
