Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensamhetens sagor
varandra. Monologer heter Müllers bok, som
är hans debut. Medan Karin Stjernholm
medvetet såg på de ensamma utifrån som en
referent stigen ur de likgiltigas och oförståendes
krets, har Erik Müller den större pretentionen
att tolka deras ensamma tal ut i rymden.
Flertalet av hans berättelser består alltså av
brev, dagboksblad, förhörsrapporter, inre
monologer och yttre monologer, där man inte
hör någon andra part utan bara anar en
anonym biktfar bakom »serru» o. 1. Dessa
berättargrepp hör alla till de i inledningen
nämnda, som inte kan hållas en hel roman
igenom och som därför med självklarhet
framkallar den korta formen. Också hos Müller
är den stilistiska variationen betydande —
fast någon lakoniker finns inte i galleriet,
alla är mycket ordrika. Både förf. och läsare
fäster sig kanske i ett fall som detta mer vid
hur sakerna framställs än vad det är som
framställs. Det är nämligen mindre originellt,
välkända livs- och stämningslägen i stundom
grovt tydliga exemplar.
En av Müllers bästa berättelser heter »Präst
med analys» och handlar om en själaherde,
som avslöjar andras otillräcklighet men nu
får ljuset vänt mot sig själv och sin
utveckling från barndomens pryglade stackare till
prästmannen med Guds gissel i handen. En
egendomlig tillfällighet — eller gemensam
påverkan från Aurells präststudier? — har
kommit en annan författare att anbringa ett
liknande grepp på ett liknande motiv. Det är
Bengt V. Wall som i sin debutbok med den
anspråksfulla titeln De profundis berättar om
en uppgörelse mellan en präst och en hans
ungdomsvän som kommit på avvägar.
Långsamt, infernaliskt långsamt blottas den
plågsamma sanningen: det är den nu så
värderike, exemplariske prästmannen som med sin
egoism, självbelåtenhet och hänsynslöshet en
gång i världen blivit den indirekta orsaken till
att hans beundrare från skoltiden förlorat
fotfästet i den mänskliga gemenskapen. Också det
andra stycket i Walls bok har rättegångens
karaktär. Det är en dialog mellan en verserad
förförare och karriärist och den domare han
hyser i sitt eget samvete och som tar till
orda, sedan mannen drivit sin hustru i döden.
Det naiva arrangemanget ansluter sig väl
medvetet till moralitetens urgamla tradition
men förenklar mer än lovligt den psykologiska
situationen: det är uteslutet att mannens
vardagsjag ända fram till domens dag varit så
omedvetet om sin uselhet, som det förutsättes
här. Därtill kommer att demonstationen av
det föga komplicerade fallet blivit alltför
omständlig och den språkliga utformningen
ganska schablonmässig (»Tig! Jag fasar för
dig!» etc.). Den lidelsefulla avslöjarivern hos
Bengt Wall inger likväl respekt, och med
juvenilt beniga fingrar behåller han ett
struptag på läsaren. Ur vilka källor Wall
stimuleras framgår rätt tydligt av domarröstens
filosofemer om människans ansvar, den
befruktande ångesten och dialektiken frihet—
tvång. Bland existensialismens utslag i vår
litteratur är De profundis ett av de
markantaste.
Stig Dagermans konstnärliga
mångsidighet är representativ för den yngsta
generationen. Han har skrivit romaner,
reflexionsprosa, lyrik och dramatik — även för filmen
viskas det — och man blir inte förvånad, om
man en dag får veta, att han också målar
eller gör musik. Principiellt tycks han
förneka, att varje litteraturart har sin, bland
annat av psykologiska faktorer betingade
begränsning och karaktär. Men i sin praxis
går han mindre våldsamt fram. Hans pjäser
är spelbara och har dramatisk nerv, och i
många av hans noveller finns den effektiva
episka koncentrationen. Då man läser den
innehållsrika volymen Nattens lekar kan man
komma på sig med den kuriösa önskan, att
boken skulle varit en antologi av moderna
novellister i stället för en mans verk. Detta
inte bara för att man önskade vår litteratur
fler begåvningar av Dagermans rang utan
också därför, att det är något nästan
skrämmande med den obesvärade lätthet, varmed
Dagerman rör sig över ett så stort register
av motiv, tekniska grepp och idékänslor.
Det intryck av obegränsad plasticitet, som
man får inför den tjugofemårige författarens
æuvre skärpes vid studiet av denna bok.
Han är avgjort en av de oförvägnaste och
smidigaste bland dykarna, dessa unga pojkar,
som till publikums mätta förtjusning och med
risk för livet kastar sig ned efter mynt från de
branta badklipporna — den bittra allegorin
för diktarkallet är Dagermans egen i den
vackra och sinnrika slutnovellen »Vår nattliga
badort». Men i motsats till dykarna kan
diktarna bli alltför virtuosa!
Dagerman är förvisso icke någon trohjärtad
verklighetsrapportör. Inte ens i en folkligt
mustig historia som den långa monologen
»Var är min islandströja?» är hans teknik
hälften så realistisk som den ser ut. Men även
2i—Ord och Bild, 57:0 årg.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
