Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
made, missanpassade, rolösa människorna,
som inte kan göra något helt av sin existens.
Men bland alla dessa vandrar några få, som
bär vittne om att livet kan levas sant och
renligt och ändå varmt och mjukt. Rymden
kring de människorna är lufthål i den eljest
ganska tryckande atmosfären i Brenners
novellvärld.
Inom kammarmusiken, dit Arvid Brenners
diskreta novellistik hör, gäller glissando som
ett misstänkt stilmedel. Sant att säga hör en
del av berättelserna i Hans Hergins
Glissando till den litterära kafémusiken (liksom
de gärna rör sig på näringsställen). De är
gjorda med stor teknisk skicklighet, men
under den glatta ytan finns det inte så mycket.
Det är en ovanligt typisk mellanbok. Mest
till sin fördel är Hergin denna gång i friska
och okomplicerade stycken som »Fy tusan
vad kul jag hade», där Nisse Peterson
berättar om sina sorglustigt banala öden i
Stockholm en lördagskväll. Också några
andra stilpastischer är lyckade; skriva kan
Hans Hergin.
Hur Lars Ahlin rutinmässigt dragit växlar
på sin frodiga människokunskap har man
kunnat iaktta i veckopressen under det
gångna året. Innan denna serieproduktion
inleddes, utgav han en novellsamling, betitlad
Fångnas glädje, där man bland mer skissartade
småsaker finner flera scener, som stannar
länge i medvetandet. Inför boken i dess helhet
har man känslan av att den är en sorts klinisk
journal över psykiska kriser. Lika
överströmmande rika på miljöbilder, direkt förkunnelse
och allsköns utvikningar, som hans romaner
är, lika koncentrerade, asketiska, nästan
nakna är dessa noveller. Vad det gällt för
Ahlin och som han också realiserat är att
gestalta situationer, där själva grundlinjen i
en människas livsmönster blottas, och inte
bara för läsaren utan för henne själv. Ahlins
frälsningslära kräver först och främst, att
människan skall bli skoningslöst klar över
sitt läge, se sin fattigdom eller förljugenhet
eller kärlekslöshet eller livsskräck stint in i
ögonen. Så här tänkes en far tänka om sin
negativistiska, stingsliga dotter, som skrämt
sin älskare från sig: »Hon måste känna att
alla steg utom ett för till undergång. Hon
måste bli förtvivlad. Inifrån. Från djupet.
Hon måste förlora allt som skyddar henne,
allt som vaggar henne till ro mellan
svårigheterna, allt som gör att hon kan uthärda i
oväsentligheter.»
Över detta schema är flera noveller byggda,
och de låter alltså skymta en försoning, en
förlösning, ehuru den positiva polen av Ahlins
religiositet — Gudsmedvetandet — inte är så
stark eller så framträdande som den negativa
— skuldmedvetandet, nederlagsvissheten.
Några berättelser fixerar med kärleksfull
stränghet ett tidigare stadium, där människan
klamrar sig fast vid livslögner av olika sorter
eller desperata förhoppningar: inbillningen
att man för ett rikt och spännande liv eller
inbillningen att ens sexåriga, frånskilda son
bryr sig om en. Det är de fångnas glädje.
Och några sysslar med de alltför sena fallen,
då ingen räddning längre är möjlig: en död
väntar på den slutgiltiga döden.
Karin Stjernholms debutbok Andra är
en ganska distingerad företeelse. Icke utan
belåtenhet demonstrerar förf. sin
förtrogenhet med alla kontinentala miljöer lika väl
som med översta Norrland. Vad hon överallt
konstaterar är, att det bland oss andra,
hård-hudade, vanliga människor går sådana som är
»egna» och som har sin egen kanske löjliga,
kanske patetiska, kanske vidriga värld. Det
är ju ingen originell iakttagelse; Brenners
novellsamling byggde, sades det nyss, på en
liknande spänning fast inte så internationellt
tillspetsad som i Karin Stjernholms galleri
av emigranter och flyktingar. Sympatiskt är,
att man inte behöver tveka om förf:s djupa
medkänsla med de sårade, trots att hon
tillhör den berättarriktning, där hjärtnupenhet
gäller som artistisk förbrytelse. Det är i
övertonerna och de naturlyriska anslagen man hör
ömheten vibrera, under det att stilen eljest
syftar till en kylig, osentimental saklighet.
Alltför frikostigt appliceras Dorothy
Parker-ska effekter i berättelsen om lyxkvinnan
med persikor och påfågel, som blir så
fascinerad av att genom gallret till flyktinglägret
på granntomten höra polskan berätta sina
öden. Nog är det litet onödigt grovt, att man
ska ha vildand på kalaset! Stilproblemet tycks
sysselsätta Karin Stjernholm mycket, och
över huvud taget är det nog den litterära
ambitionen som starkast präglar hennes
förstlingsverk.
Erik Muller sysslar också med de
ensamma och utifrån samma
människouppfattning. Han inleder med ett ord av en annan
klarögd anglosachsisk författarinna, nämligen
Rebecca West, som gör gällande, att det inte
finns några samtal med verklig ömsesidighet
utan bara monologer som mekaniskt korsar
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
