Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Schultz
De höga priserna har också bidragit till
intrycket av lyx. Så länge en parkettbiljett
på Dramaten kostar ungefär åtta kronor, kan
det svårligen bli någon vana för en ordinär
familj att gå på teatern. När Lilla scenen
kom till, hade man hoppats att den skulle
ge ett hemvist åt den mindre penningstarka
publiken. Men till och med där kan endast
ett par bänkrader konkurrera med
biopriserna.
Att de privata scenerna skulle underbjuda
den statsunderstödda, är en orimlig begäran.
Det finns för övrigt ingen enda som
konstnärligt kan ta upp tävlan med Dramaten.
Länge har det glunkats om att Stockholm,
liksom landets övriga större städer, skulle
starta en egen teater. Men huvudstaden
fortsätter att leva konstnärligt högt på allmänna
medel. Den har ju alltid haft lätt att inbilla
sig att den själv är värd för statens byggnader.
De flesta invånarna tror säkerligen att
Dramaten tillhör Stockholm. Och när nu äntligen
ett definitivt förslag framlagts till en
stadsteater, har man intrycket att denna mera
kommit till för att bilda en lämplig detalj i
den nya stadsplanen än för att fylla ett
spontant behov. I motsatt fall hade väl saken för
länge sedan ordnats provisoriskt. Det
viktigaste är ju dock att den konstnärliga starten
sker, de tekniska arrangemangen kan ju
alltid fullbordas senare.
Bland småscenerna har Blanche-Teatern
under året visat den högsta litterära standarden,
medan Nya teatern kunnat berömma sig av
den förnämsta ensemblen. Vasateatern har
inte saknat ambition i någondera riktningen,
men så länge teaterchefen håller fast vid sin
föresats att själv uppträda som regissör,
är den inte mycket att räkna med.
Boulevardteatern har blivit ett Thalias krypin på Söder.
Ännu har den inte utformat sin egen stil,
men med större målmedvetenhet bör den med
tiden få en verklig uppgift att fylla.
Oscarsteaterns dramatiska insats har under säsongen
hållit sig utanför det konstnärligas gräns.
Därefter återstår ingenting annat än
Dramatikerstudion, som åstadkommit en enda
sevärd föreställning, och denna med
Strindberg på programmet, en författare som
näppeligen kan sägas tillhöra ospelade svenska
dramatiker.
I sanning ett fattigt resultat i en stad vars
invånarantal stadigt klättrar uppåt mot
miljonen. Det torde vara praktiskt taget
omöjligt att hitta någon annan huvudstad i
världen vars teaterliv är så illa
tillgodosett.
En av vådorna av detta tillstånd är att
Dramaten råkar alltför mycket i
brännpunkten. Stadens hela teaterintresse kretsar kring
nationalscenen. Den skall tillfredsställa alla
de skiftande kraven hos en månghövdad
publik. Den skall stå som garant för den
klassiska repertoaren och följa med den
ultramoderna, den skall presentera utländsk
dramatik, men dock inte försumma den inhemska
som den ju direkt är satt att vårda. Tydligen
har den blivit så konfunderad i virrvarret
av olika uppgifter, att den aldrig lyckats
fullfölja en enda. Alla de som ur olika
synpunkter angriper Dramaten har i viss mån
fog för sin kritik. Men samtidigt hindrar det
ihärdiga skärskådandet teatern från att nå
den inre samling den oundgängligen behöver
för att finna sin linje.
På den säkraste sidan är kanske Dramaten,
när det gäller klassisk dramatik. Flera
sådana föreställningar, de flesta i Alf Sjöbergs
regi, har varit av hög standard och burits av
friskhet och förnyelse. Det gångna spelåret
har dock endast bjudit på ett lyckat klassiskt
program, Sheridans »Skandalskolan». Detta
kvicka 1700-talsstycke firade triumf i Rune
Carlstens iscensättning. Den graciösa stilen
och det bitande raljeriet hade vävts samman
till en gäckande lek.
Inga Tidblad är drottningen inom denna
preciösa konstart. Redan hennes entré i den
vida, röda sidenkappan gav kvällen en fläkt
av fest. Hon glittrade med orden och skänkte
ständigt ny lockelse åt komedins skiftande
lynne. Holger Löwenadlers koleriske men väl
tjatige lörd Teazle blev en verkningsfull
kontrast. Åldersskillnaden mellan makarna som
ju är ganska väsentlig för innehållet kunde
dock inte markeras tillräckligt tydligt mellan
dessa tu. Men å andra sidan gjorde detta
förälskelsen mellan dem mer trovärdig och
pålitlig för framtiden.
I gardet av skvallertanter av båda könen
— Sheridans fördomsfrihet sträcker sig ända
därhän att han tar avstånd från den gängse
myten att kvinnor skulle skvallra mer än
män — paraderade framgångsrikt Elsa
Carlsson, Einar Axelsson, Mimi Pollak och Henrik
Schildt, medan Maj-Britt Nilssons
ungflicktyp läskade ögat bland de kalfatrande
häxorna. Minst lyckade var de unga bröderna
Sur-face. Olof Widgren äger inte smidighet nog
för en förvandlingstyp av detta slag, och
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
