Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Domen. Av Franz Kafka. Övers. av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domen
inte kunde hjälpa? Borde man kanske råda
honom att återvända hem, att bygga upp
en ny tillvaro här, att på nytt återknyta
sina gamla bekantskaper — för det fanns
ju intet hinder — och för övrigt lita på
att hans gamla vänner skulle hjälpa honom?
Men i och med att man sade det — ju
skonsammare i ordalagen desto mer
kränkande — talade man ju bara om för honom
att hans försök hittills varit misslyckade,
att han en gång för alla skulle uppge dem,
att han måste återvända hem för att för all
framtid av alla tvingas bli storögt
betraktad som en som återvänt, att endast hans
vänner begrep sig på saker och ting, och
att han var ett stort barn som bara hade att
lyda dessa mer framgångsrika vänner som
stannat hemma. Och var det då säkert att
alla de plågor som man måste vålla honom
tjänade något till? Kanske lyckades man
inte ens att få hem honom — han sade ju
själv att han inte längre kunde stå ut med
förhållandena hemma — varpå han trots
allt skulle stanna kvar i utlandet bara
bittrare av överläggningarna och ändå mer
fjärmad från vännerna. Men om han
verkligen följde rådet och blev betryckt här
— naturligtvis inte med avsikt utan av de
faktiska förhållandena —-, om han varken
fann sig till rätta med sina vänner eller
utan dem, om han led av skamkänslor och
om han till sist verkligen inte hade hem
eller vänner längre —- skulle det då
inte vara mycket bättre för honom att
stanna i utlandet där han var? Kunde
man under sådana omständigheter tänka
sig att han verkligen skulle kunna komma
någon vart här?
Om man över huvud taget skulle
fortsätta brevväxlingen, kunde man av dessa
skäl inte sända honom några egentliga
meddelanden som man annars kan göra med
den mest avlägsne vän. Han hade inte varit
hemma på över tre år och anförde som
mycket nödtorftiga skäl de osäkra politiska
förhållandena i Ryssland. Enligt honom
kunde alltså inte en småföretagare vara
bortrest aldrig så lite, medan
hundratusentals ryssar lugnt for omkring i världen.
Under dessa tre år hade emellertid mycket
blivit förändrat för Georg. Hans vän hade
visserligen fått veta att Georgs mor hade
avlidit, vilket inträffat för ungefär två år
sedan, varefter Georg hade gemensamt
hushåll med sin gamle far, men han hade
uttryckt sitt deltagande i ett brev med en
torrhet som endast kunde förklaras av att
han i främmande land inte kunde göra sig en
föreställning om det sorgliga som skett. Men
nu hade Georg huggit i med större
beslutsamhet med arbetet som med allt annat.
Kanske hade hans far hindrat honom från
självständig verksamhet så länge modern
levde, så att endasthans åsikter genomdrevs
i firman, måhända hade hans far efter
moderns död blivit mer tillbakadragen trots
att han fortfarande arbetade i affären,
kanske — vilket var mycket troligt —
spelade lyckliga tillfälligheter en mycket
viktigare roll, i alla händelser hade affären på
dessa två år helt oväntat utvecklats så att
man måste fördubbla personalen,
omsättningen hade blivit fem gånger så stor, och
en vidare utvidgning låg utom allt tvivel.
Vännen hade emellertid ingen aning om
denna förändring. Tidigare hade han velat
övertala Georg att slå sig ner i Ryssland
vilket senast visst stod i det där deltagande
brevet, och han hade utbrett sig om
utsikterna för Georgs affärsverksamhet i
Petersburg. Siffrorna var obetydliga i jämförelse
med den storlek Georgs affär nu fått. Men
Georg hade inte haft lust att skriva till
vännen om sina affärsframgångar, och om
han nu gjorde det i efterhand skulle det
göra ett märkvärdigt intryck.
Så inskränkte sig Georg till att bara
underrätta vännen om betydelselösa
händelser som hopat sig i oordning i hans
minne, som det brukar vara när man tänker
på dem en fridfull söndag. Han hade ingen
annan avsikt än att låta vännen ha den
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
