Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Domen. Av Franz Kafka. Övers. av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz
Kafka
uppfattning om hemstaden han
förmodligen hade bildat sig under den långa
mellantiden orubbad. Så hände det att Georg i
tre brev med långt mellanrum för vännen
utlade en alldeles likgiltig mans förlovning
med en likaledes likgiltig flicka tills vännen
mot Georgs avsikt började intressera sig för
denna händelse.
Georg skrev mycket hellre om sådant än
om att han själv för en månad sedan
hade förlovat sig med en flicka av
välbärgad familj, en fröken Frieda Brandenfeld.
Han talade ofta med henne om sin vän och
deras egenartade
brevskrivningsangelägenheter.
— Han kommer alltså inte till vårt
bröllop, sade hon. Och jag har väl ändå
rätt att få lära känna alla dina vänner.
-— Jag vill inte störa honom, svarade
Georg. Förstå mig rätt: Han skulle säkert
komma, det är jag övertygad om. Men han
skulle känna sig besvärad och sårad, kanske
skulle han avundas mig, och han skulle
säkert känna sig missnöjd, och när han inte
kunde befria sig från denna känsla skulle
han resa ensam tillbaka. Ensam — vet du
vad det vill säga?
— Men kan han inte få höra talas om
vårt giftermål på annat sätt ?
— Det kan jag visserligen inte förhindra,
men av hans levnadsomständigheter att
döma förefaller det otroligt.
— Men om du har sådana vänner, Georg,
borde du inte ha förlovat dig.
— Ja, till att det skett så har vi båda
skuld, men jag vill inte ha det annorlunda.
Hon andades häftigt under hans kyssar
men förebar en ny invändning:
— Ändå sårar det mig. . .
Då föreföll det inte alls så besvärligt att
berätta allt för vännen.
Sådan är jag och så får han ta mig,
intalade han sig. Jag kan inte forma om mig
till en människa som är mer lämpad för
vänskap med honom än jag är.
Och han underrättade verkligen vännen
om sin lyckliga förlovning i det långa brev
som han skrev denna söndagsförmiddag
med följande ord:
»Den bästa nyheten har jag sparat till
sist. Jag har förlovat mig med en flicka av
god familj som heter Frieda Brandenfeld,
som bosatte sig här i staden först sedan du
rest, varför du knappast kan känna henne.
Det blir väl bättre tillfällen att berätta mer
om min fästmö, och jag nöjer mig i dag
med att tala om att jag är mycket lycklig
och att vår vänskap ändrats bara så
tillvida att du istället för att ha en helt
vanlig vän nu har en lycklig vän. Dessutom
kan du i min fästmö, som hjärtligt hälsar
dig och som med det snaraste själv kommer
att skriva till dig, se en uppriktig väninna,
vilket ju för en ungkarl inte är alldeles utan
betydelse. Jag vet att det är mycket som
håller dig tillbaka från att göra oss ett
besök, men vore det inte rätta ögonblicket
att skjuta undan alla hinder till mitt
bröllop? I alla fall får du göra som du själv vill
och tycker är bäst.»
Med brevet i handen satt Georg länge vid
sitt skrivbord med ansiktet vänt mot
fönstret. En bekant som gick förbi på gatan
hälsade på honom, men han besvarade
knappast hälsningen med mer än ett
frånvarande leende.
Till slut stoppade han brevet i fickan och
gick ut ur rummet, fortsatte genom en
liten hall och in i sin fars rum där han inte
varit på flera månader. Det var heller inte
nödvändigt eftersom han ständigt
träffade sin far i sitt arbete. Middagarna åt de
tillsammans på en restaurang varefter de
tillbringade kvällarna var och en på sitt
håll. Ändå satt de oftast — när inte Georg
var ute med sina vänner eller hemma hos
sin fästmö — en stund i det gemensamma
vardagsrummet och läste var och en sin
tidning.
Georg överraskades av hur mörkt hans
fars rum var till och med en solig förmiddag
som denna. Den höga muren på andra si-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
