Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsertkrönika
divertissementsstil, i varje fall att döma av
tonsättarens sista större arbete, Concerto för
violoncell och orkester, uruppförd vid det
svenska bidraget till de samnordiska
konserterna i radio i slutet av april.
Det motiviskt synnerligen koncentrerade
verket utvecklas ur en temakärna vars mest
karakteristiska intervall är en tritonus: i
yttersatserna melodiskt använd, i
mellansatsen harmoniskt som en affektbestämmande
dissonans i ackompanjemanget. Det
espres-siva grundintervallet ger åt den inledande
solokadensen och åt det första orkestertuttit
en sällsynt spänst och pregnans. Tyvärr blir
det ingen resning i satsens fortspinning. Inte
förrän i den dramatiska dialog mellan
soloinstrumentet och pukan som leder över till
den korta codan återkommer det första
anslagets spänning. Andra satsen är kanske en
av kompositörens vackraste, dämpat färgrik
och med en utsökt motivdeklamation i
violoncellen. Efter mellansatsens återhållna
intensitet betyder finalrondot i sitt profillösa
småprat en ganska svag avbalansering.
Lars-Erik Larssons violoncellkonsert är
skön musik med en idealisk lösning av
problemet soloinstrument—orkester. Om man
ändå inte vill beteckna detta nya tillskott till
de svenska solokonsertlitteraturen som helt
glädjande, så ligger väl problemet inte direkt
på det musikaliska planet. Det är förunderligt
hur opåverkad av åldrande och yttre
händelser tonsättaren skapar. Det är inte alls min
åsikt att ett musikverk nödvändigtvis skall
spegla kristider eller personliga problem, men
ur sådana brottningar — och det torde vara
oundvikliga — brukar en människa ändå inte
gå oförändrad, allra minst en konstnär. Den
nya cellokonserten säger alltför litet utöver
saxofonkonserten, lilla stråkserenaden och
pianosonatinen, alltså verk vilkas tillkomsttid
ligger tio till femton händelsedigra år tillbaka
och som under tiden förlorat åtskilligt av sin
friskhet. Man efterlyser ett djupare personligt
engagemang i denna musik, ett större
tonspråk: Det är desto beklagligare som
Lars-Erik Larssons insatser betyder så oerhört
mycket för landets musikliv. Han är ju
folkets kompositör mer än någon annan av
våra nu levande.
En betydande händelse i vårens musikliv
var Kungl. Teaterns urpremiär på baletten
Johannesnatten till libretto av Rune
Lindström, koreografi av Georg Gé, scenbilder av
Stellan Mörner och musik av Gunnar de
Frumerie. I denna snabbelysning av det
moderna svenska musikskapandet kommer
endast den sistnämndes bidrag att behandlas.
De Frumerie är till konstnärstypen
romantiker — och därigenom en ganska isolerad
företeelse — som mindre tycks gestalta sina
verk genom intellektuell reflexion än genom
en intuition av geniala mått vilken mer än
en gång kommit honom att till synes
sömngångaraktigt välja den rätta lösningen i en
djungel av musikaliska problemställningar.
Hans sätt att ta på sin uppgift som
balettmusikant bär på en rad punkter tydliga spår
av denna begåvning. — Hur skulle han lösa
problemet med teckningen av dalamiljön?
Skulle man åter få uppleva en patenterad
folkviserapsodi, tidigare ju en omtyckt form
för balettmusik till inhemska ämnen?
Tonsättaren föll inte i den gropen. De Frumerie
upptar visserligen folkliga stilelement, men
dessa får aldrig drag av grov
rapsodibehandling. Det är i stället musikaliskt väsentliga
melodiska och rytmiska egenheter han
assimilerat: sannolikt var detta en av
grundförutsättningarna för att hans
Johannesmusik skulle kunna bli något så när
helgjuten. Tonsättarens egen stil är ju ganska
fjärran från den svenska folktonen. Helt ny
var hans kontakt med denna dock inte. Den
kända »Vårvindar friska» har inspirerat
honom till inte mindre än tre variations verk,
det sista de märkliga symfoniska
variationerna för orkester. Det finns dessutom en
liten »Midsommarpolska» av honom som
också dyker upp i balettmusiken.
Bäst har de Frumerie lyckats med de rena
dansavsnitten och med några större
dramatiska komplex såsom tredje aktens
frestelsescener. Där har symfonikern och
musikdramatikern sagt något betydelsefullt: det är lidelse
och resning i denna musik. Men det finns
också andra episoder i baletten där det
tekniska mästerskapet varit ganska
allenarå-dande utan någon högre grad av
inspiration som följeslagare. Det är i en rad små
dialogartade inpass där det gällt att med
musiken understödja förståelsen av de
dansandes gester. I Rosenberg-kapitlet i denna
artikel hade jag anledning att något
beskriva hur samma betydelsefulla uppgift tedde
sig i ett radioverk. På scenen är ju inte
musikens funktion beroende av att så
påtagligt beskriva: i musiken till »Johannesnatten»
märks emellertid avsikten med dessa små
episoder i så hög grad att man finner det svårt
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
