Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo W alin er
tiviskt — ett rytmiskt markerat tema av
marschtyp __ likaså den andra — en naiv,
vaggande sångbar melodi. Båda har
tillsammans fått bilda expositionen i en
sonatforms-liknande gestalt med finalen som en
dramatisk genomföringsdel. Det uppställda
problemet har lösts med mästarhand. Av formellt
sökande art är också den tredje
stråkkvartettens final, som på ett fängslande sätt
arbetar såväl med nya motiv som med
tematiskt material från de tidigare satserna. —
Ett definitivt svar på de många frågorna
inför formexperimenten kom först i och med
violinkonserten Op. 23, fullbordad i december
1946.
Om stråkkvartetten och i synnerhet de
ironiska småstyckena för piano från samma
tid vad gäller uttrycksmedlen äger stor
släktskap med tidigare verk — rörelsen som föder
motivet, vilket är snålt i sin utsträckning men
starkt i spänningen, de knappa stegringarna,
den stundom martialiska, alltid utpräglat
framåtskridande rytmen (stilla står Wiréns
musik aldrig) •— innebär violinkonserten en
fullkomlig förvandling. Stämningen är inte
längre så »spielerisch», så oreserverat
musicerande, utan allvarlig, då och då med en
tragisk underton, och står i så motto på samma
våglängd som inledningssatsen i den tredje
stråkkvartetten med dess fascinerande
»stamp»-motiv. Redan här anar man att
något helt nytt är på väg, även ett mänskligt
problem, en större, djupare andning.
Förnyelsen i violinkonsertens tonspråk ligger
sålunda främst i det stilistiska som i sin nya
gestalt blivit en adekvatare uttrycksform för
innehållet. Det melodiska materialet har större
räckvidd och är, som jag fattat saken, mindre
starkt profilerat i sin kärna med följden att
genomföringsavsnitten får den ständigt
växande intensitetens större resning och
bärkraft. De dynamiska kurvorna har fått
verklig symfonisk storhet och har därtill en
sällsynt rik stämningsskala, där det pastoralt
ljusa och okomplicerade som kännetecknar
t. o. m. den tredje symfonien fått ge vika
för en — låta vara återhållen —- lidelse av
hittills oanad intensitet. Ett triolmotiv i den
sista stråkkvartettens final förebådar i sitt
»främmande» tonfall det sällsamma,
fantastiska i växelspelet mellan skuggor och dagrar,
mer framträdande i den långsamma satsen än
i de båda yttersatserna, av vilka den
moti-viskt koncentrerade första i likhet med den
sista symfonien växer fram ur en orgelpunkt
på tonen d; d-tonarten är f. ö. den
dominerande även i stråkkvartetten nr. 3.
Wiréns violinkonsert torde knappast vara
tänkt som en solokonsert i vanlig bemärkelse,
även om tonsättarens tanke att låta
soloinstrument och orkestern bilda en symfonisk
enhet inte heller hör till de sällsyntare.
Solostämman, vid vars utformning det musikaliska
fått gå fore det virituosa ställer i likhet med
alla tonsättarens större verk betydande
såväl tekniska som musikaliska krav på
exe-kutörerna: de wirénska partituren i
symfonierna och i de orkestralt synnerligen
självständiga solokonserterna är ofta
kammar-musikaliskt detalj förfinade och därigenom
krävande att gå både en nödvändig klarhet
och organisk gestalt. Ett vackert exempel
på de subtila skiftningarna i tonsättarens
orkestersats utgör harpans funktion i
violinkonserten: sparsamt använd förmår den dock
genom sin långa klang fördjupa klangfärgen
på ett för hela verkets karaktär avgörande
sätt.
Om sålunda Dag Wirén utvecklats efter en
konsekvent linje mot ett allt mer
djuplodande tonspråk, har Lars-Erik Larsson
i sin utveckling beskrivit en desto oroligare
kurva, där pendlandets poler varit en nordisk
romantik med förankring i folktonen och ett
välbalanserat modernt tonspråk mer spirituellt
konsertant — och påminnande om Wiréns
tidigare kompositioner —• än med syftning
mot djupare källådror.1 Den skiftande
attityden speglar väl innerst uppgörelser med
tekniska och andliga problem, fastän experiment
och kamp konsekvent undanhållits
offentligheten. Gemensamma drag i all brokigheten
har dock funnits — och detta borde
rimligtvis utgöra tonsättarens egenart: enkelhet och
koncentration, rytmisk spänst och melodisk
sensibilitet. Den harmoniska strukturen har
varit mindre intressant.
Det har stått mycken diskussion kring
Lars-Erik Larssons stilförändringar; många
uppfattade hans väg mot den nationella
romantiken under trettiotalets slutskede som
en fanflykt. I själva verket anknöt han den
gången till sitt utgångsläge som skapande
musiker: det var ingen ny landvinning men
kanske ett ärlighetskrav. Efter ett decenniums
komponerande tycks i dessa dagar åter en
omsvängning ha skett, nu mot trettiotalets
1 Mitt omnämnande av L. E. Larssons
violoncell-konsert anknyter till en recension av undertecknad
i Svenska Dagbladet den 30. 4. 1948.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
