Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kon sertkröni k a
tionsgruppering av den. moderna svenska
musikens företrädare göras i vilken
olikheterna mellan leden framträder ganska skarpt.
Man måste dock räkna med att den
generalisering som t. ex. vid bedömningen av den
s. k. 40-talslitteraturen lett till sådana
felslut ligger på lur även här. — Den
gemensamma nämnaren för Rosenbergs och
Ny-stroems musik blir den ovan tecknade
bakgrunden för deras skapande. Efter det oroliga
och formsökande efterkrigsdecenniet kom
trettiotalet, i nordisk tonkonst karakteriserad
av ett sunt och humoristiskt musicerande.
Till denna »diverterande» stil anknöt främst
Dag Wirén och Lars-Erik Larsson; de
Fru-merie som hade många drag gemensamma
med generationskamraterna utvecklades
självständigare — sin romantiska natur trogen.
Även Rosenberg påverkades vid mitten av
decenniet i någon mån av den nya andan
och komponerade en rad delvis mycket
betydande verk där det humoristiska och
musicerande inslaget dominerade: det var en
»Sin-fonia concertante», den strålande operabuffan
»Marionetterna» och baletten »Orfeus i stån»,
som i konsertsvitens form vann en betydande
framgång vid en av Konsertföreningens
höstkonserter. De avsnitt i denna artikel som
behandlar »trettiotalisterna» ger ännu några
inblickar i gruppens struktur.
Om den allra yngsta
tonsättargeneratio-nen, den som framträtt under innevarande
decennium, tidigt fann en utgångspunkt i
Rosenbergs musik får detta inte bara tydas
som en följd av den beundrade lärargärning
denne utvecklat för de unga kompositörerna,
inte heller som en följd av den kritik som
enligt historiens gång alltid tycks drabba det
närmast föregående i tiden, i detta fallet
de tonsättare som debuterade i början av
trettiotalet. I lika hög grad kan det anses
vara resultatet av den likartade
situationen under studieåren, under och
närmast efter ett världskrig. Beroendet av
Rosenberg har dock ingalunda förkvävt
självständigheten i konstuppfattning lika litet
som det likartade studieförhållandena
generationskamrater emellan inneburit en
utsudd-ning av den individuella särarten.
Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck och
Ingvar Lindholm är de tonsättare det här
närmast gäller.1
1 Den yngsta svenska tonsättargenerationen har
nyligen av Ingmar Bengtsson behandlats i en
artikelserie; »Dansk Musiktidskrift», nr 3—6 1948.
Den gångna säsongen bjöd dels genom
Radiotjänsts serie »Den unga musiken», dels
genom Fylkingen, den moderna
kammarmusikens speciella forum i Stockholm, på en rad
verk vilka i så hög grad visade på en
utveckling och alltjämt fortgående konstnärlig
mognad hos dessa unga skapande musiker att
konsertåret helt säkert kommer att gå till historien
som en av de betydelsefullaste för dem.
Karl-Birger Blomdahl, som redan hunnit med att
representera Sverige vid två av ISSM:s stora
musikfester, fick vid de nordiska musikdagarna
under föga gynnsamma förhållanden sin
violinkonsert uruppförd i Konsertföreningen.
Formellt anknyter verket till de bachska
solokonserterna. Orkestersatsen är sålunda
skriven för endast stråkar och den principiellt
linjära satstekniken — vanlig hos Blomdahl —
har gestaltats med en barockmässig
avvägning mellan soloinstrumentet och
tutti-klangen. Konserten har visserligen inte i
någon av satserna samma resning och
känslovärme som inledningssatsen i tonsättarens
internationellt erkända stråktrio, men har å
andra sidan en final som i sin dansanta,
rytmiska fantasifullhet äger en betvingande
friskhet. Vägen leder bort från det ensidigt
konstruktiva som i så hög grad kännetecknade
Blomdahls tidigare verk.
Av de två övriga tonsättarna tycks Ingvar
Lidholm vara den som tidigast funnit en
norm för sitt skapande. Hans två bidrag till
säsongens nya musik var en pianosonat och
ett körverk, Laudi. I den förstnämnda
frapperas man kanste främst av hur odogmatiskt
tonsättaren gått till verket: polyfont
egensinniga avsnitt — som i den första satsen
-—-blandas med spröd visartad lyrik — som i
den sista, en variationssats. Det finns i
Lidholms musik inte så litet som leder tankarna
till Wilhelm Stenhammar: det är inte bara
den fina, klara atmosfären, utan också
förmågan att på ett absolut enastående sätt
forma motiven plastiskt skönt, ett drag som
än mer kommer till sin rätt i »Laudi», tre
satser för kör a capella till latinska texter (ur
Versio vulgata) och skrivna i »en svår tid».
Då tonsättaren i en radiodebatt om den unga
musiken yttrade att han strävade efter
lagbundenhet gav han därigenom en ypperlig
karakteristik av sin egen konst, som just i sin
balans, i sin personligt färgade objektivitet
äger den klassiska musikens kännetecken. I
sin fulländade förening av arkaiserande
korklang och modernt uttryck behöver det därför
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
