Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt frihetsarv
som vi här i Norden städade undan för
3—400 år sedan. Och vad det betyder att
ha en flerhundraårig rättskultur att bygga
på är vi väl alla klara över.»
Men det är inte min avsikt att tala om
stater och folk, utan om människor och
deras gärning. Icke nödvändigtvis om
ryktbara gärningar och stora människor. Vi
minns den fråga som Goethe låter väktaren
vid paradisets port ställa till den som söker
inträde:
Zählst du dich zu jenen Helden?
Zeige deine Wunden an,
die mir rühmliches vermelden,
und ich führe dich heran.
Och diktarens svar:
Nicht so vieles Federlesen.
Lass ra ci immer nur herein:
denn ich bin ein Mensch gewesen,
und das heisst ein Kämpfer sein.
Jag har varit människa, jag har kämpat
— är det inte nog?
Låt oss för övrigt göra klart för oss att
ryktbarheten är ett enklare kriterium än
storheten. Och storheten — vem vill
avgöra var och vari den ligger? Den kan höra
det okända till, kan dölja sig i ringhet.
Den kan ha funnits hos en människa, som
för kort tid sedan gick vid din sida och
som nu är borta. Vem räknar antalet av
namnlösa och odödliga hjältar under de
gångna prövoåren — mer prövande för
våra grannar och fränder i väst och öst än
för oss?
* *
Mänsklig storhet fanns hos de fyra unga
danskar som bildade Jørgen Winthers
grupp; de arresterades av tyskarna och
sköts ner den 6 april 1945, alltså i dag för
tre år sedan: Jørgen Winther, Peter Wessel
Fyhn, Ludvig Reventlow och Kim Malthe
Bruun. Den sistnämndes brev har samlats i
en liten bok, som utgör den mest gripande
och uppbyggliga läsning. Det är ett rent,
Kim Malthe Bruun.
starkt och oförvillat sinne, som talar i
dessa brev. Ännu i fängelsets brutala och
ångestfyllda värld bevarar de sin ton av
klarhet och oberördhet. »Jeg är kun en
lille ting», skrev han i avskedsbrevet till
sin mor, »og min Person vil meget snart
være glemt, men den Idé, det Liv, den
Inspiration, der fyldte mig, vil leve videre.»
Han hälsade till en gudson och hans bror,
som han var fäst vid. »Mit Hjærte har
banket av Glæde ved Tanken om dem,
og jeg haaber, de maa vokse op som Mænd,
der ser andet og dybere end Vejen. Jeg
haaber, at deres Sind maa trives frit og
aldrig under ensidig Paavirkning.» Han
tänkte på landet som han offrade sitt liv
för. »Jeg ser, hvad Vej det gaar i vort
Land, men husk, og det skal I alle huske,
at Drømmen ikke maa være at naa tilbage
til den Tid inden Krigen, men at Drømmen
for jer alle, unge og gamle, skal være at
skabe et ikke ensidigt, men rent
menneskeligt Ideal for os alle. Det er den store Gåve,
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
