Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i n
Ronald Fangen.
vort Land tørster efter, noget hver lille
Bondesøn kan se hen til og med Glæde
føie, at han har Del i og arbejder og kæmper
for.» Han tänkte till slut på den flicka han
höll av. »Faa hende at se, at Stjernerne
endnu tindrer, og at jeg kun var en
Milesten.»
Kim Malthe Bruun blev 21 år. Hans
gärning och hans hållning är icke
enastående, men han är kanske den som klarast, i
den mest upphöjda stämning, har förmått
uttrycka vad hans kamrater kände och
tänkte.
Jag skall nämna ännu en av de unga
frihetskämparna i Danmark: Chr. Ulrik
Hansen. Också hans brev har samlats och
utgivits posthumt. Hans avskedsbrev till en
kvinnlig kamrat har som motto orden:
Tro, haab, kærlighed. Frihed, sandhed, ret.
Pligt, ære, troskab. Tre tretal av begrepp,
som representerar allt det vi har att hålla
oss till — mänskligt, politiskt och socialt.
Sitt avskedsbrev till hemmet samma dag
slutade han med orden: »Og det skal være
mit allersidste Ønske, naar Freden er inde,
tag da et forældrelöst tysk Barn til jer i
stedet for mig. Thi saalades forlanger Gud
det af os, at vi skal være Redskaben først
for hans Strenghed, saa for hans Mildhed.»
Den norske författaren Ronald Fangen
skrev strax före sin död en tidningsartikel
om dessa brevsamlingar, som han kallade
»Danska frihetskämpars testamente». »Det
mest gripande i dessa brev», sade han, »är
deras framtidstro på Danmark och Norden.
Man sitter och läser dem nästan ett år
efter den befrielse han och tusende av
Danmarks och Norges bästa ungdom gav
sina liv för — och man kan icke undgå att
tänka: dog de i alla fall för en illusion,
skall det största hopp och den bästa insats
komma på skam?»
Man har mycket av Ronald Fangens
person i dessa ord — värmen i hans väsen,
förmågan att gripas, hans sätt att ställa
frågorna, allvarligt och radikalt,
ansvarskänslan, det nordiska sinnelaget. Jag hörde
honom tala två gånger i Lund, första
gången i början av 30-talet. Det är väl
mer än en som minns den sorglöse bohëmen
från Oslo, som tillbragte två dygn i en
kafésoffa, under samtal med nyvunna
vänner, vilka kom och gick, medan han
satt kvar, generöst intresserad av skilda
ämnen, meddelande sin charm åt alla.
Andra gången talade han i Lund hösten
1945 om den kristne och krigets
erfarenheter. Det var en man som hade vuxit och
mognat, personen hade fördjupats och
dragen förädlats, han var också beredd för
växande uppgifter. Hans föredrag är tryckt i
den posthumt utgivna essaysamlingen »Om
frihet». Där ingår också den artikel »Om
troskap» som han skrev i tidskriften »Kirke
og kultur» hösten 1940 och som ledde till
hans fängslande — det första tyska
övergreppet i Norge av detta slag. En annan
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
