Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om Colette. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om C o I ett e
oumbärlighet, som hon aldrig helt lyckats
dölja.
När Colette gav ut »Mes apprentissages»
hade hon redan bakom sig ett andra
äktenskap med publicisten och politikern Henry
de Jouvenel, en av Poincarés ivrigaste
anhängare, mångårig fransk delegat vid
Nationernas Förbund och under trettiotalets
kriser hänförd förespråkare för ett
närmande mellan Frankrike och Mussolinis
Italien. Under de sex åren mellan
äktenskapen försörjde sig Colette som
varietéartist och dansös vid Moulin Rouge i
Paris men deltog också i turnéer i
landsorten och utlandet. Den danske kritikern
Christian Rimestad har med beundran
vittnat om hennes eleganta prestationer
som angorakatt, klädd i svarta trikåer från
topp till tå, svarande mot den ypperliga,
halvt förmänskligade djurpsykologi hon
visat prov på i sina »Dialogues de bètes»
(1904), som utspinna sig mellan hennes
katt och hennes bulldogg. Det var den första
bok hon utsände under eget namn, och det
är frestande att häri se något symboliskt.
Från studiet av djur på ett lägre stadium
skulle hon övergå till studiet av högre
varelser, från fyrbenta husdjur till tvåbenta
människodjur, och kanske anger man
klarast begränsningen i hennes utsökta konst
då man konstaterar, att den sällan eller
aldrig rör sig utanför den så att säga
zoologiska sfären. Det är endast som
determinerad drift- och naturvarelse människan
existerar i Colettes världsbild.
Emellertid var det genom sina böcker
från artistlivet och kokottkretsarna som
hon på allvar slog igenom som författare,
med den halvt självbiografiska romanen
»La vagabonde» (1910; svensk övers.
»Varieté», 1944), novellsamlingen »L’envers du
music-hall» (1913) samt fortsättningen på
den förra, »L’entrave» (1913). Renée Neré
i »La vagabonde» har liksom de flesta av
Colettes romanhjältinnor påfallande
likheter med henne själv. Hon är en kvinna
Colette som varietéartist.
på ett par och trettio, som äntligen funnit
kraft att dra sig ur det förödmjukande
äktenskapet med en man som hon älskat
men som bedragit henne med alla och envar,
och hon förtjänar nu med hårt arbete sitt
levebröd som varietéartist. Det ligger utan
tvivel en djupt förnummen personlig
bitterhet bakom orden om de herrar, som
uppvakta en dansös med skamliga proposer
och som »trängs och böjer sig fram med
världsmannens hela nyfikenhet och cyniska
artighet gentemot en så kallad deklasserad
kvinna — en kvinna som man förr kysste
på hand i sin salong och som nu dansar
halvnaken på en seen». Författarinnan har
tecknat denna Renée så att läsaren
verkligen blir övertygad om den livserfarna,
en gång besvikna kvinnans rädsla för att
snart nog synas äldre än den jämnårige
man, som nu ägnar henne sin ömma låga,
om hennes insikt, att den hängivne
till-bedjaren hastigt kan förvandlas till en
bortskämd och despotisk äkta man, om hennes
misstro mot sin egen svaghet, sina egna
drifter, sitt eget ömhetsbegär, som hota att
bli ödesdigra för hennes dyrköpta
oberoende — »Åh, att kasta sig om halsen på en
levande varelse —■ människa eller djur
—-som verkligen älskar mig!» Till dessa i och
för sig acceptabla motiv för hennes brytning
med den man, som älskar henne och som
hon tror sig älska, lägger läsaren emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
