Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Göteborgs Stadsteater 1947—1948. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A x ei L. Romdahl
Benkt-Åke Benkt s s ön i »Lut an s
s å n g».
av kvinna född. Karin Kavli föreföll trots
stämmans skönhet, som gjorde poesin i
Strindbergs dikt full rättvisa, väl jordisk för
uppgiften. Nästa program på stora scenen, »Lutans
sång», det gamla kinesiska skådespelet av
Kao-Tse-Teheng, bearbetat för framförandet vid
kejserliga hovet i Peking år 1404 av Mao Taou
och arrangerat för modern publik av ett par
amerikaner Will Irwin och Sidney Howard,
blev en stor och välförtjänt framgång. Knut
Ström, som svarade för både regi och
dekorationer, hade fått förnöja sig med ett vackert
sceneri och med praktfulla äkta kinesiska
dräkter. Man kunde tänka att denna exotism
skulle taga död på skådespelets fina
innerlighet. Wanda Rothgardt fick som gäst på sin
gamla seen gestalta huvudrollen i denna
kinesiska »Vintersaga» om tålmodig och trofast
kärlek. Alla på scenen bemödade sig med
framgång om värdighet och stil —- en fin kines
skulle förmodligen ändå ha lett milt och
överseende åt deras bemödanden. Vad han skulle
ha sagt om Benkt-Ake Benktssons magnifika
spark med ena foten vid alla avgöranden och
alla sortier är ej gott att veta. Säkert är att
den var rolig för oss som ej visste bättre. Denne
prins Niou hör till de teaterfigurer man
kommer ihåg.
På Studion gavs samtidigt Ingmar
Bergmans »Mig till skräck», ett stycke som
intresserade genom sin blandning av experiment i
Strindbergs och Hjalmar Bergmans
riktningar och av en otvetydig personlig
uttrycks-vilja. Teatern hade för rollerna släppt till en
rad av sina bästa krafter, yngre och äldre,
Ulf Johansson, Gertrud Fridh, Ingrid Borthen,
Hjördis Pettersson, Maria Schildknecht,
Kolbjörn Knudsen och Ludvig Gentzel. Här hade
författaren-regissören fått plocka rollistan
full, så att han kunde veta sitt verk i goda
händer. »Dubbelörnen» på stora scenen av
Jean Cocteau blev en besvikelse. Det var
»teater» i sämsta mening. I programbladet
sades det att författaren »sökt förnya den i
Frankrike aldrig helt utslocknade romantiska
lyriska tragedin genom att knyta an till linjer
från Rostand, Victor Hugo och i viss mån
Racine». Racine — det är allt i viss mån.
Drottningens roll gav Karin Kavli möjlighet
att spela icke tragedi men »tragédienne» av
den där sorten som lägger släpet rätt i
dödsögonblicket.
På studion presenterades, samtidigt med
att »Dubbelörnen» flaxade på stora scenen,
den unge engelsmannen Christopher Frys
»Kärleksgåvan», ett spex om kärlekens och
trohetens förgänglighet, byggt på det gamla
motivet »Ankan i Ephesus». Ebba Ringdahl
var en illuderande otröstlig och lättröstad
änka. Som hennes förtrogna tjänarinna var
Hjördis Pettersson obetalbar i sin drastiska
komik. I samma program gavs Sartres »Den
respektfulla skökan» i Torsten Hammarens
regi. Regin underströk snarast författarens
avsikt att framställa hela det amerikanska
samhälle som blir representerat i stycket
såsom gement och korrumperat, med negern
som den enda ljuspunkten. Pjäsen föranledde
en tidningsdiskussion med en U. S. A.-vänlig
redaktör. Men författaren har väl ej
egentligen riktat udden mot amerikanerna utan, sin
vana trogen, velat säga oss att vi äro ena kräk
allesamman och att det är strunt med det hela,
en överdrift som det icke är hälsosamt att
acceptera, särskilt som han icke anvisar något
botemedel mot eländet. Ingrid Borthen
verkade i skökans roll icke blott respektfull men
respektabel. Herman Aksell som
millionärspojken var däremot stryktäck på det mest
tillfredsställande sätt.
Som nyårspjäs gavs »Två skälmar» av bel-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
