Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Göteborgs Stadsteater 1947—1948. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater 1947—1948
Scenbild ur »B er nar das hus».
garna Gill Martens och André Obey. Man har
tidigare på svenska scener fått se Obeys
»Noak», ett stycke av djupsinnig enkelhet och
fin poesi som man bevarar i tacksamt minne. I
det moderna mysteriespelet om de båda
skälmarna som kommo till himlen finner man
många tankeväckande repliker, jämsides med
en flamländsk burlesk som har djupa rötter i
folklynnet. Göteborgspubliken — i varje fall
den som bevistade den
abonnemangsföreställning vid vilken jag såg stycket — syntes
över hövan sentera den lågkomik som herrar
Benkt-Åke Benktsson och Gentzel rollenligt
presterade. Knut Ström hade hand om regi
och dekorationer och man kunde förstå att
det gjort honom nöje att studera
Bonde-Brue-ghel och tillämpa fritt och friskt vad han lärt.
I »Flickan från Lothringen» av Maxwell
Anderson hade han en allvarligare uppgift som
fick en vacker lösning. Det är den pjäs i
vilken Ingrid Bergman vunnit berömmelse som
skådespelerska på scenen i Förenta Staterna.
Den står och faller med huvudrollens
inne-havarinna. Desto mera glädjande var det att
stycket redde sig gott på Stadsteatern. Den
unga Gertrud Fridh, som med växlande
framgång, men alltid, så vitt man kunnat förstå,
med djup och allvarlig strävan, burit upp en
rad krävande roller, fick med Mary Grey som
spelar Joan of Lorraine sitt genombrott. Man
värmdes av intensiteten och värmen i hennes
spel, trodde på hennes ord som kommande
inifrån henne själv och ej ur rollhäftet. Med
det spelet blev Maxwell Andersons stycke
meningsfullt och vackert.
Och så kom då den 12 mars det av
Shake-speareälskaren med spänning motsedda
ögonblick då ridån gick upp för Macbeth. Det kan
ej nekas att föreställningen blev en upplevelse
i den iscensättning Ingmar Bergman givit.
»Gräsligt, över måttan gräsligt» måste ha varit
regissörens motto. Gamle Wills Macbeth är
ett tunt och blodlöst stycke som ej bär sig
självt, måste han ha menat. Här skall andra
don till. Häxorna skall bo i ihåliga träd som
hänga fulla av lik, gästabudsbordet skall vara
upphissat i linor och firas upp och ned, det
skall dansas svärdsdans på borggården i
Inverness och en sirlig dans i vackra franska
i30o-talskostymer i scenen före den då
Macduff får budskapet om dråpet på sin maka
och barn, o. s. v. »Stark sak!» Det hade velat
mycket till om spelet skulle ha kunnat få
den som kommit för att se och höra
Shakespeare att glömma bort all denna bråte med
vilket stycket belamrades i bästa välmening.
Men vad herr Anders Ek är och har möjlighet
att vara på scenen, knappast är det en fält-
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
