Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Åkesson
uttrycksmedel. Man prisar den gärna för
att den till poetiskt bildspråk inmutat
ordskatter som hittills legat obrukade. Det är
berömvärt att den t. ex. söker göra sig till
godo gängse termer — med viss förkärlek
de nyuppfunna — inom astronomi, fysik,
kemi, biologi, psykologi och
samhällsvetenskap. Den friskar därigenom upp sitt eget
utseende och kan låta de nötta klicheerna
vila i skåpen. Den hjälper då tillika
människohjärtat att komma i beröring med
stora erfarenhetsområden, som förut
ockuperats endast av sinnena och förståndet.
Men saken har sina känsliga sidor. Jag
tänker nu inte bara på den närliggande
risken för en viss abstraktism. Den är
synnerligen relativ. För skalden liksom för
läsaren är det ord mera abstrakt, som
hämtas från ett område han icke är van att
röra sig på. Ett språkuttryck, som för den
ena människan är fyllt av konkret
åskådlighet, kan sålunda för en annan vara ett
blekt och tunt schema. Men det finns en
djupare liggande svaghet i den
modernistiska diktningens metaforer. Den tillgriper
ibland de nya orden såsom ett slags
ljudkomplex, utan att författaren synes ha
tänkt på att vad som ger ordet bildvärde
är det betecknade föremålet, inte
ljudföljden i och för sig. I stället för att vägledas
och tjusas av bilden börjar läsaren då
undra, om författaren verkligen vet vad
ordet betyder i sin konkreta användning—och
i samma ögonblick är den poetiska
stämningen störd. Drastiska exempel på denna
40-talslyrikens egendomliga likgiltighet för
ordens symbolvärde erbjuder sig i mängd, men
jag skall i stället anföra ett exempel, där
man lättare glider över den svaga punkten.
Jag är nyansernas älskare
det obestämdas vän
mysteriernas hängivne.
Jag har känt letargiens kyss
och hört dess viskning.
Morgonen och aftonen har sett mig le.
Jag är nyansernas älskare.
Man kommer här ofrivilligt att undra,
om författaren verkligen har en levande
känsla för betydelsen av orden »nyans» och
»letargi». Nyans är ju den finare bestämda
färgen, inte den obestämda. Vet jag att
något är rött, och frågar: vilket rött?,
kommer jag till nyansen. Det ena röda
skiljer sig ju från det andra genom sin
intensitet, sin mättnad och sin ljushet, och det
är bekant hur svårt det varit att konstruera
färgkartor som tar hänsyn till alla
möjligheter att nyansera dessa tre faktorer. Och
en sådan tredimensionell skala blir ändå
alltid ett fattigt urval ur den outtömliga
rikedomen på röda nyanser i en
solnedgång. Nyansen är sålunda en finare
bestämning, som kan vara ytterst
svårbe-stämbar —• alltså raka motsatsen till det
obestämda! —- Och letargien — låt oss
taga förklaringen ur Svensk uppslagsbok:
»långvarig medvetslöshet eller själslig
reaktionströghet, ur vilken man endast med
svårighet och för en kort stund kan väckas.»
För det letargiska tillståndet är det sålunda
karakteristiskt, att nyanserna försvinner.
När man känner letargiens kyss, kan man
inte samtidigt vara nyansernas älskare —
inte ens genom kontrastverkan. Möjligen
skulle man kunna tolka det så, att den som
erfarit letargi, efteråt kan komma att älska
hela rikedomen av nyanser så mycket mer
— men det finns ingenting i dikten som
säger att författaren tänkt så långt. Det
troliga är att både »nyans» och »letargi»
skall vara metaforer för det »obestämda» —
och som sådana är de vilseledande, ifall
man utgår från ordens konkreta,
ickemetaforiska grundbetydelse, och gör man
inte det, blir det, som sagt, ingen lyrisk
metafor av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
