Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Språkfunktioner och litteraturkritik. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkfunktioner och litteraturkritik
Av Elof Åkesson
J|[_I ler alla gott, när vi hör anekdoten om
upplysningsteologen, som kritiserade den
Gerhardt-Spegelska psalmen »Nu vilar hela
jorden» och i den heliocentriska
världsbildens namn yrkade på att begynnelseraden
skulle ändras till »Nu vilar halva jorden».
Man betraktar nu vanligen
ändringsförslaget som ett exempel på hur en
intellektualistisk tid misskände poesiens väsen, men
ganska sällan synes man göra klart för sig
varför det av patetisk sanningskärlek
förestavade yrkandet utmanar löjet.
En del kritiska argument, som förts till
torgs under diskussionen om 40-talslyriken,
liknar i själva verket på ett hår den ärlige
upplysningsmannens invändning mot
Spegel. Det kan inte gärna bestridas, att den
nyare lyriken vimlar av logiskt
osammanhängande föreställningar eller att en mängd
bilder brukas så, att de slår sunda förnuftet
och lyrikerns eget bättre vetande i ansiktet.
Då man upptäckt den modernistiska
lyrikens brist på klarhet, konsekvens och
verklighetstrohet — och vem kan undgå att
upptäcka den? — är man snart färdig med
sitt slutomdöme: »Vem kan egentligen ta
sådant nonsens på allvar?»
Jag hör nu inte till dem som tror, att
sanning och poesi är dödsfiender från
begynnelsen till slutet, men lika litet tror jag,
att kritiken av den 40-talistiska
patentpoesiens sanningshalt i och för sig avgör
dess värde. Hade de poetiska verken till
uppgift att meddela läsaren något, att
beskriva själstillstånd, att klargöra
verkliga förhållanden — med andra ord, hade
det lyriska språket i främsta rummet en
symbolisk funktion, vore orden tecken för
bestämda sakförhållanden — ja, då vore
den nya poesien dömd, så snart det visar
sig att dess utsagor är motsägelsefulla,
sanningslösa, förvirrade och förvirrande.1
Om inte mottagaren av orden kan gripa
det verkliga, som orden vill beteckna, så
har de ingenting att betyda; han står inför
dem liksom inför främmande människor
som talar ett alldeles okänt språk. Att
förstå vad de syftar på, är uteslutet.
Men — »Nu vilar hela jorden» är ingen
astronomisk, geografisk eller
socialvetenskaplig utsaga. Den som kritiserar denna
versrad, som om den uteslutande hade en
symbolfunktion, han ådrager sig löje.
Härmed är ingalunda sagt att
begynnelseraden i Spegels psalm helt och hållet
saknar symbolfunktion. De betecknade
sakförhållandena kan inte godtyckligt bytas
ut mot vilka andra som helst. Skalden talar
om jordens vila, och denna kan inte
ersättas med t. ex. jordens rörelse eller
himlens vila, utan att hela verket går i kras,
även dess poesi.
Den modernistiska lyriken3 söker nya
1 Ordet »symbol» (med adj.) är i denna
uppsats alltigenom en strikt språkteoretisk term. Den
bör ej förväxlas med de betydelser, som »symbol»
kan ha i Freuds psykologi, t. ex. 1. »det tecken
för ett föremål, som ersätter ett tecken för ett
annat föremål», eller 2. »uttryck av ett begär,
som är hämmat av ett annat begär.»
2 Vad som här i brist på bättre term kallas
modernistisk lyrik är en ganska invecklad litterär
rörelse, som inom sig rymmer rätt skilda
diktar-individualiteter och åskådningssätt. Min avsikt
är inte att karakterisera rörelsen, långt mindre
dess enskilda representanter, utan blott att
framlägga vissa språkteoretiska fakta och distinktioner,
som måhända kan bidraga till en klarare
uppfattning av den moderna lyrikens estetiska problem.
Exemplifieringen är därför också i knappastelaget.
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
