Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Volter Kilpi. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri Vil j anen
sina personer att leva. Den inre monologen
blev den enda utvägen. Detta är synnerligen
märkligt och bör säkerligen ses som ett
utvecklingssymptom hos den nutida
romankonsten.
Den inre monologen var inte det enda
hos Kilpi som påminner om James Joyce.
I eposet »Till kyrkan» ville Kilpi i läsarens
medvetande framsuggerera sommarens
nyansrika naturscenerier genom att använda
sig av en stil vars viktigaste
verkningsmedel låg i ett —■ om man så får uttrycka
det — flytande, i utveckling statt
hemgjort språk. Man kommer att tänka på
»Finnegans Wake», den geniale irländarens
sista envetna förvillelse, om ordet tillåtes.
Såväl Joyce’s som Kilpis inre monologer
avslöjar ett till bräddarna flödande
uttrycksbehov som tyckes överskrida
gränserna för en mänsklig uppfattningsförmåga.
Man kan knappast glömma att de båda
författarnas kontakt med verkligheten var
av exceptionell art: redan när Joyce
påbörjade »Ulysses» hotades han av blindhet,
när Kilpi på sin ålderdom skrev sina
storverk var han redan genom en långt
utvecklad dövhet isolerad från yttervärlden.
»Kanske denna tidiga förlust av min
hörsel-skärpa i många avseenden blev en
avgörande faktor i min utveckling», har författaren
själv erkänt. »Den bevarade mina intryck
från barndom och uppväxtår friskt
oberörda, men den hindrade mig också på
många sätt att ansluta mig till nya
livsmiljöer. Kanske härleder sig också anlagen
till en inre monologisering i mitt
författarskap från denna rot.»
Kilpi hade läst »Ulysses» men enligt vad
han en gång skrev till undertecknad kunde
den store irländaren inte vara honom till
hjälp. Ty själv skildrade han sunda,
positiva människor och reaktioner, vilket Joyce
enligt Kilpi inte gjorde.
Volter Kilpis sista arbeten utgjordes av
ett tunt häfte djupsinniga epigram, Sulje-
tuilla forteilla (Vid de slutna portarna,
1938) och den efterlämnade torson
Gulli-verin matka Fantomimian mantereelle
(Gul-livers resa till Fantomimias land, 1944).
Den sistnämnda skulle synbarligen ha
vuxit ut till en märklig nutida satir men
skildringen avbröts tyvärr när 1600-talets
resenärer räddades ur polarhavets
strömvirvlar som underligt nog kastade dem in
i en helt annan tid, där de efter att med
flygmaskin ha förpassats till en mänskligare
atmosfär stegade ut på en nutida
Londongata. Författaren hade inte unnats
fullfölja sin fantasiskapelse som troligen för
första gången skulle ha öppnat vägen för
honom till en stor, rentav internationell
läsekrets.
Volter Kilpis diktarbudskap lever nu i
hans stora skärgårdsskildringar. I dem
avspeglar sig hans vägande, mogna
livsförståelse: den nästan obevekligt värdiga
beundran inför en djupt rotad duglighet och
samtidigt ett medlidande med de svaga
bland människorna. Om man söker efter
något personligt i en sådan mästerlig novell
som »Vandraren på isen» — ur samlingen
»De små i socknen» —■ så var Kilpis
livsåskådning, hans relation till högre
ödesmakter, inte utan ödsligt bistra, ja, trotsiga
drag. Men visionens hårdhet mildrades av
en varm, ofta nästan öm humor. I dessa
arbeten framträdde i en strängt hållen och
svårtydbar form en manlig, allvarlig
humanitet som sökte famna en fulltonig
livskänsla. En skönhetsdyrkare som i sin
ungdom hade ställt sig främmande inför
vardagen hade ända in i märgen mognat till
en övertygad bekännare av de reella
livsvillkoren och plikterna. Mer än en gång
bröt sig dock ungdomens
evighetsstämningar fram men mycket djupare och
fulltonigare än förut. Den inre monologen
övergår i en mäktig lyrik om livets irrationella
lycka och metafysiska meningsfullhet.
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
