Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Runebergs väg till Fänrik Ståls sägner. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs väg till Fänrik Ståls sägner
Hell, han sade, nu är lätt att blöda,
En bland många, som det unnats tidigt
Att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig du, som fostrat landets räddning.
Och det sker ännu starkare i flickans
slutord, de oändligt ofta citerade och dock
aldrig utslitna raderna:
Så skall fosterlandet dig begråta
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger,
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.
Hur fulltoniga slutackorden i Molnets
broder än ljödo, så hade Runeberg dock
uppenbarligen en känsla av att han ännu
icke var färdig med denna ämneskrets. Han
ville se den från nya sidor, och han ville
finna en ny form för det nya innehållet.
Men hans närmaste försök misslyckades.
Den döende krigaren, som han skrev ett
år efter Molnets broder, fick visserligen
också den en plats i Sägnerna, men den
har intet av den stora klangen i Molnets
broder. Den är en sentimental ballad om
försonlighet och om hur graven allt
förliker. Runeberg låter händelserna tilldraga
sig på denna samma Lemo udde, som en
gång hos honom hade väckt minnet av
Ramsays hjältedöd. Men det förefaller
som om hans fantasi hade förlorat sin
kraft och sin storvulenhet i och med det
att den övergav det ödemarkslandskap
som varit bakgrunden till Graven i Perho
och till Molnets broder. Diktens enda
betydelse ligger i att Runeberg där för första
gången prövade den balladform, som sedan
blev den vanliga i Sägnerna. Ännu mindre
lyckades Runeberg med försöket att skriva
en roman eller novell på prosa om kriget
1808. Den stannade vid några fragment,
tydligen därför att Runeberg snart insåg,
att han icke fått något verkligt grepp på
ämnet och att hela den ton, som han hade
inslagit, var förfelad. I dessa fragment är
huvudsaken den realistiska humorn efter
mönster av Walter Scott och Don Quixote;
i dem finnes varken fosterländskt patos
eller hyllningar till hjältedöden. Men de
visa dock framåt mot den realism och
den humor, som är ett inslag i så många av
Sägnerna. Och den gamle major A-sköld
företräder i åtskilligt den indelta
krigsmaktens jordbrukande officer på samma sätt
som sedan Otto von Fieandt och von Törne,
blott att dessa senare dock i dikten lyftas
till ett mycket högre plan än den gamle
majoren.
Alla dessa verk voro skrivna innan
Runeberg flyttade till Borgå. Men tankarna på
dikter om kriget tog han med sig dit. Då
han ett år efter flyttningen recenserade en
svensk novell om kriget skrev han: »Det
sista finska kriget erbjuder konstnären
många tavlor av intresse; han behöver
blott att förstå att rätt och efter naturen
teckna dem; lokalen, folklynnet, det
pa-triarkaliska i arméns organisation, i
soldatens förhållande till befälet, allt är
egendomligt och målande.» Här finns uttalat
det som Runeberg antagligen främst hade
tänkt få fram i sin förolyckade novell om
kriget. Här finns också utsagt mycket av
det som kom att utgöra innehållet i den
dikt, som Runeberg höll på med då han
skrev recensionen.
Denna dikt var Julkvällen, där det
patriarkaliska förhållandet mellan de forna
vapenbröderna, majoren på herrgården och
Pistol på torpet är en huvudsak. Ämnet
har säkert, som redan Strömborg har
anmärkt, sammanhang med Runebergs
minnen från den tid, då han vistades på
Ene-hjelms gård i Ruovesi. Majorens förslag att
Pistol skall flytta till herrgården, för också
tankarna till det faktum, att kapten af
Enehjelm i sin gård hade upptagit en av
sina forna vapenbröder, den fänrik
Pelan-der, som åtminstone i någon mån har varit
upphovet till Fänrik Ståls gestalt. Men
med dessa minnen blanda sig i dikten också
hågkomster av annan art. Då Runeberg
vistades i Pargas hos ärkebiskop Tengström
hade ärkebiskopen och ärkebiskopinnan le-
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
