Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Runebergs väg till Fänrik Ståls sägner. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs väg till Fänrik Ståls sägner
nåde i inre problem hos honom, vilka
krävde poetisk utlösning. Dessa år i början
av fyrtiotalet inneburo emellertid en
mäktig höjning av det fosterländska
medvetandet i Finland. Den generation, som nu
blev fullvuxen, hade redan från den tid,
då den mottog sina första intellektuella
intryck, levat under intryck av Runebergs,
Snellmans, Lönnrots och Fredrik Cygnæus’
vilja att göra det finska folket livsdugligt.
Men därtill kom ännu hela den europeiska
tidsatmosfären. Väl gjorde kejsar Nikolaj
vad han förmådde för att skapa en
järnridå mellan Europa och de länder, som han
behärskade. Men det var en omöjlig
uppgift. Den anda, som förberedde
händelserna år 1848, trängde trots allt in i
Finland och bidrog till att skapa hoppfullhet
och förtröstan. Detta måste ha medverkat
till att hålla de fosterländska krigsmotiven
vid liv i Runebergs fantasi, om denna
också närmast riktade sig på andra ämnen.
Man har förmodat att Runeberg fick
impulsen till Sägnerna av att en av hans
vänner, en bokförläggare i Borgå, i slutet av
1845 hyste planer på att ge ut ett
porträttverk över männen från kriget och bad
Runeberg skriva texten till Otto von
Fieandts porträtt. Martin Lamm har
betvivlat att denna omständighet skulle ha
haft någon avgörande betydelse för
Sägnernas tillkomst. Säkert har han rätt. Allting
talar för att Runebergs tankar så länge
och så ivrigt hade sysselsatt sig med ämnena
från kriget, att de måste få gestaltning i
dikt. Men väl kan man tänka sig att
bokförläggarens uppmaning blev en anledning till
att Runeberg nu lade åt sidan de
halvfärdiga »Kungarne på Salamis» och till att
den först diktade bland de egentliga
Sägnerna blev den om Fieandt.
I dikten om Otto von Fieandt hade
Runeberg äntligen funnit den form, i vilken han
på ett för honom tillfredsställande sätt
kunde föra fram sina bilder från kriget.
Han hade en gång förut försökt balladfor-
Oljemålning av J. Knutson. 1850.
men, i Den döende krigaren, men då hade
han misslyckats därför att själva ämnet
hade varit för blekt och banalt. Nu hade
han fått tag på en typ, som i sitt lugna,
orubbliga mod för honom tedde sig som
äkta finsk, och som dessutom på ett
ypperligt sätt företrädde det patriarkaliska och
kamratliga förhållandet, som för Runeberg
var något av det mest karakteristiska för
den finska armén. När Fieandt hade fått
sin trupp i ordning för striden, »var han
som på eget hemman»,
Talte finska som en tolk,
Skrek som åt sitt arbetsfolk.
Det är lätt att se frändskapen med major
A-sköld i Runebergs novellfragment om
kriget. Man ser också sammanhanget med
dessa fragment i den mängd realistiska
detaljer, som Runeberg har tagit med i
dikten — upplysningarna om Fieandts
korta, vida fårskinnspäls, om hans hem-
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
