Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sinnlighet, saklighet och symbolik hos Strindberg. Randanmärkningar till I Havsbandet. Av Walter Dickson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinnlighet, saklighet och symbolik hos Strindberg
Randanmärkningar till I Havsbandet
Av Wa It er Di eks ön
, ÖK Strindberg blev sakligheten tidigt
nog en förlösande formel. Den var det som
sopade undan romantiken i hans
föreställningsvärld och öppnade en väg mot nya
mål för sökaren. På den vägen ser vi honom
vandra ända fram till den punkt där han
möter Nietzsche. I honom lär han känna ett
geni som likt Strindberg själv lagt ut
saklighetens raka väg över en romantisk terräng.
Sin begeistring över detta möte lägger
Strindberg in i sin roman I Havsbandet.
Har vi i flertalet av hans tidigare verk
förnummit en pendling mellan karsk
upp-rätthet som hör sakligheten till och lyrisk
försj unkenhet som hänger kvar från
ungdomstiden, så reser Strindberg sig i detta
verk tveklöst rätt upp. Det är en
intellektuell anspänning häri, ett tankens högtryck
som av sakligheten skapar en säregen
lyrik — han har nått upp på en bergsspets
och genomsyras av klar luft. Redan denna
alpina rymd som välver sig kring
intendenten Borg vilken med blicken rätt upp tycker
sig försvinna som en kosmisk flisa i alltet,
redan denna ljusrymd för osökt tanken till
Nietzsche.
Strindberg lyfter i detta verk upp allt i
stora hjärnan; för honom får i detta
ögonblick av intellektuell klarsynthet ingen
känsla, ingen impuls stanna nere under det
vetenskapliga medvetandets tröskel. Den
tidigare typiska rytmen med ett lyriskt
hängivet moment vid sidan om ett karskt
ryck rätas här ut till en rak linje, till en
spänd ledningstråd för intellektets
kraftström. Ingen stämning får stå oförklarad,
ingen poesi får fördunkla fakta — allt har
en formel som i ett vetenskapligt
laboratorium. Om Strindberg tidigare sprängt sig
ut ur sina stämningar med det explosiva
ordet, om han skyndat bort från något hos
sig själv — så vågar han här vända sig om
och gå in i stämningen och det med
segervisshet, ty han är säker om att kunna
förklara och lösa upp med sin analytiska
skarpblick.
Men i allt detta förnimmes också
någonting av överspändhet, och egentligen är det
en intellektuell extas Strindberg upplever.
Kraftsamlingen är en sjuklings, och när
detta blir klart för en hisnar man vid tanken
på bråddjupet som ligger väntande under
klippspetsen som Strindberg bestigit.
Under den fruktansvärda kraftsamlingen
ligger ett nervsjukt sinnes hela skälvande
retlighet, och härifrån går en tråd med
kontakt i en annan tidsriktning som
Strindberg mött: dekadensen. Intendenten är en
själsfrände till Huysmans Des Esseintes,
den epikureiske och överkänslige som tagit
steget in i den artificiella känslans värld.
Talrika är de scener där intendenten
arrangerar verkligheten efter sitt överspända
sinne i likhet med denne dekadent.
Så återfinner vi alltså även i detta verk
de två tendenserna som vi sett kämpa i
Strindbergs tidigare produktion:
finkänsligheten och den sakliga upprättheten — men
förenade i en syntes. Strindberg gjuter här
samman de skälvande nervernas känslighet
med den analytiska sakligheten. Om
sakligheten tidigare tagit gestalt i en spirituell
och dräpande jargong som hos Röda
Rummets Borg, om den tidigare varit en spiri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
