Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindberg, Per Staaff och En dåres försvarstal. Av Hans Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Lindström
kamrat? Öhrvall, Samuelson, eller dylik)
skaffa en ung qvinna som nyss fått barn;
af temligen okänd fader, hvilken drupit.»
Denna kvinna bör ha överklassympatier »så
att hon ej allierar sig med landets drängar
och pigor mot mig, som räknar sig som
öfverklass och är glad att höra dit.––
Denna skall bli min hushållerska och jag
skall uppfostra hennes barn hos oss, samt
lägra modren naturligtvis. Barn måste jag
ha, ty utan barnskrik kan jag inte arbeta.»
I fortsättningen av brevet återkommer
Strindberg till hustruns bekännelse och
förmodade fortsatta intriger och uppmanar
Staaff enträget att inte släppa de vidare
efterforskningarna:
»Hennes bekännelse framkallades mest af
fruktan för följderna som skulle inträffa om
jag gjorde upptäckten sjelf, behofvet att få
vara ädel och frank, upprigtig gubevars
efter sex års skälmstycken —• —• — Hon
spelar fortfarande på det gamla kortet mitt
vansinne här. Hon skäms att ha fått smörj
och har motiverat blodvitet med mitt
utbrott. Hon söker äfven reta upp mig till
nya örfilar för att få spärra in mig–––
Men jag är lugn och skrifver brackiotiska
skildringar ur bondlifvet med Hugolitiska
hallucinationer undvikande Zolaismer.»
Fem år efteråt, sedan den definitiva
skilsmässan mellan Strindberg och Siri von
Essen var ett faktum, bad diktaren att
Staaff skulle bränna de »för modren
obehagliga» breven. Staaff följde inte hans
uppmaning och vi måste trots allt vara
honom tacksamma därför. Allt som kan sprida
ljus över detta det kanske mest
betydelsefulla förhållandet mellan man och kvinna i
vår litteraturhistoria, är dokument av
oskattbart värde.
Breven till Staaff berättigar oss inte att
fälla någon slutgiltig dom. Men de ger oss
ett psykologiskt porträtt av Strindberg vid
en av de avgörande brytningsperioderna i
hans liv, ett porträtt som är sannare än
den retuscherade bilden i En dåres
försvarstal. Det är inte ett sympatiskt porträtt; det
patologiska draget är uppenbart — men det
är knappast porträttet av en dåre, vilkens
alla anklagelser är gripna ur luften,
fantasiprodukter av en monomant arbetande
svartsjuka. Överdrifterna i romanen är groteska,
slutledningarna fantastiska, det är sant.
Men efter ett studium av breven till Per
Staaff från de ödesdigra sommardagarna
1887 måste man nog liksom adressaten
»antaga att faktum är konstateradt»: kärnan
i En dåres försvarstal är sanning.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
