Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det normalbegåvade geniet eller Pyramiden som Ivar Lo byggde. Av Lars-Göran Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det normalbegåvade geniet
eller
P y r a m i d e n som Ivar Lo byggde
Av L ar s - G ör an Eriksson
–— Ekdals ulykke er, at han altid, i
sin kreds er ble’t holdt for et lys–-
(Rellings ord i »Vildanden», akt 5).
NDER 1930-talet publicerade några
svenska författare med en samtidighet, som
nästan verkar överenskommen och i varje
fall inte kan ha varit ett slumpens verk,
en serie romaner med i större eller mindre
grad självbiografiskt innehåll. Det var
Fridegård med Lars Hård-serien, Martinson
med »Nässlorna blomma» och dess
fortsättning »Vägen ut», Eyvind Johnson med
sviten om Olof. Där var också Ivar
Lo-Johansson med »Godnatt, jord». Denna roman är
väl den minst
självbiografisk-individualis-tiska i hela raden, den sveper med något
av vridkamerans rörlighet och exakthet
över blickfältet, infångande allt med skärpa
och dock ett slags episk nonchalans som
emellertid har beräkningen som
förutsättning. Numera gillar författaren inte odelat
en roman av denna typ, han drömmer om
kollektivromanen. Ivar Lo-Johansson har
därmed velat markera en självständig linje
för sitt fortsatta skapande, men man kanske
trots allt kan säga att programförklaringen
är så utformad, att det centrala i hans
tidigare författarskap inte helt faller utanför
ramen.
I olika självbiografiska sammanhang har
Ivar Lo-Johansson varit inne på
huvudorsaken till att proletärförfattarna måste
ställa sig nya uppgifter för att kunna
överleva — som författare. De har brutit sig eller
så småningom vuxit ur den miljö, som de
föddes till. Detta var för dem ursprungligen
en styrka och en fördel: de fick det avstånd
till verkligheten, som måste finnas innan
det sovrande skapandet kunde börja. Men
stoffet hade sitt begränsade mått, det kunde
inte utnyttjas i det oändliga, och det måste
förr eller senare komma till en kris. Det
fanns olika möjligheter att komma ur
dilemmat. Eyvind Johnson valde något som
kanske kunde kallas vägen till myten eller
vägen till samtiden genom myten och skrev
»Strändernas svall» med »Soldatens
återkomst» som mera oförklädd förövning (i
en artikel i DN 5/7 har jag försökt visa,
att Eyvind Johnson delvis följt samma väg
som Thomas Mann i dennes Josefserie).
Jan Fridegård valde den historiska
möjligheten och speglade sitt eget öde i de
hedniska trälarnas. Harry Martinson gick vägen
till kosmos, den naturvetenskapliga
möjligheten och naturens möjlighet. Det är
slående att denna förskjutning och fördjupning
samtidigt fört till kontakt med vetenskapen,
den naturalistiska romanens korrelat,
många kanske också skulle vilja säga dess
korrektiv. — Ivar Lo-Johansson valde inte att
skriva kollektivromanen. Han skrev
tvärtom en utpräglat individualistisk roman i
det uppenbara syftet att visa oss alla, var
individualism egentligen har sina rötter
och därmed indirekt också slå ett slag för
skapandet av en ny gemenskap. Han tog
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
