Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det normalbegåvade geniet eller Pyramiden som Ivar Lo byggde. Av Lars-Göran Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lar s-Göran Eriksson
upp ett ämne, som han gjorde till ett
socialpsykologiskt jätteproblem, och skrev
pubertetsromanen »Geniet». Man bör alltså
observera, att denna roman i själva verket
inte är en i vanlig mening objektiv
pubertetsskildring. Den är tillkommen i det
bestämda syftet att anklaga och propagera.
Som överbyggnad på det hela kommer
geniteorin, men som jag ska försöka påvisa
i det följande, finns det omständigheter
som tyder på att den är ett relativt sent
tillskott.
Ivar Lo-Johansson har förr vid olika
tillfällen gett pubertetsskildringar, i viss mån
alltså gått på spaning efter det förflutna,
och han har i sjunde numret av All världens
berättare för i år skisserat upp hur »Geniet»
steg för steg vuxit fram. I andra
sammanhang har han givit andra bitar till puzzlet.
Hans debutbok »Ett lag historier»,
innehåller en rätt oförbehållsam redogörelse för
hur han fick sin första bok refuserad. (Det
är kapitlet »När dikten dör».) En viss
oklarhet tycks emellertid vila över detta
problem, åtminstone från iakttagarens och
den icke upplyste läsarens sida. I All
världens berättare står nämligen att läsa
om en bok med den Wertherdoftande
titeln »Martin Suns lidande», som
Lo-Johansson enligt egen uppgift skrev »ungefär
sjuttonårig». Han säger vidare, att
romanen aldrig blev erbjuden åt något förlag
utan att den snart föll i »den
efterlämnade packningens glömska». Men blev den
inte möjligen inskickad till Erik Hedén
för kritikerom dome ? Det är i så fall om
denna episod novellen »När dikten dör»
handlar, och upplysningen om att
kritikern i fråga är Hedén kan hämtas ur
uppsatsen »Statarskolan», där man också
får veta att författaren vid tiden för
denna händelse var arton år. Detta alltså
såvida man inte vill tro att
Lo-Johansson skrivit två romaner vid så unga år,
den ena som »ungefär sjuttonårig» och
den andra som artonårig. Den bok det
här är fråga om har varit en
pubertetsroman, det har Lo-Johansson flera
gånger omtalat. Den är alltså urcellen till det
som författaren senare under årens lopp
skrivit i ämnet. Han anmärker också vid
ett tillfälle på tal om »Godnatt, jord»
(uppsats i sammelverket »Avsikter» 1945), att
»delar i den griper tillbaka på min allra
första statarroman». I så fall är det väl
troligast, att det närmast är
pubertetspartierna i denna roman författaren
åsyftar. Det kan kanske t. o. m. sägas redan nu,
att det nog framför allt är torparpojken
Ture i Dundret, som blivit tecknad efter
tidigare modell. Det senare är endast ett
antagande men stämmer väl överens med
vissa fakta i det följande.
Att ge en sann och riktig skildring av
puberteten är en svår uppgift, det är Ivar
Lo-Johansson inte rädd att erkänna. Den
som står mitt uppe i det hela saknar
förmåga till överblick och jämvikt, den som
har det bakom sig råkar lätt ut för
förargliga omvärderingar och förskjutningar:
han kan bagatellisera, eller han kan
överdriva. »Godnatt, jord» möttes av en viss
ängslan över öppenheten och naturalismen
i framställningen. Nu efteråt kan det väl
sägas, att framför allt statarpojken Mikael,
på sätt och vis bokens huvudperson, och
teckningen av hans uppväxttid fram till
den första stora kärleksupplevelsen är det
säkraste och mest nyanserade, som
Lo-Johansson åstadkommit i denna genre.
Detsamma kan kanske inte sägas
beträffande Ture i Dundret. Han står i skarp
kontrast mot Mikael. Han är i statarnas ögon
ett geni, han bygger små kvarnar och
elektricitetsverk, och han väcker en viss
förvåning och uppmärksamhet. På det
erotiska området är han rädd och otymplig,
och han springer långa omvägar för att
slippa träffa flickor. Kapitlet »Ett genis
sönderfall» ger den tragiska avrundningen
av hans öde. Han undergrävs fysiskt och
moraliskt på grund av autoerotik, stjäl
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
