- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
56

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En gång en höst. Av M. Gorkij. Från ryskan av Greta Hjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

M. Gorkij

Och på den tiden var jag aderton år —
en underbar ålder.

Jag gick och gick på den kalla, våta
sanden och skallrade tänder till hungerns
och köldens ära. I fåfängt letande efter
något ätbart hälsade jag på vid ett
salustånd, då jag plötsligt bakom ståndet fick
syn på en figur, som satt hopkrupen på
marken och var klädd i kvinnokläder, våta
av regnet och fastkletade vid de sluttande
axlarna. Jag stannade framför henne och
tittade efter vad hon höll på med. Det
verkade som om hon med händerna grävde
en grop i sanden. Grävde sig in under ett av
stånden.

»Varför gör du så där?», frågade jag och
slog mig ner i närheten av henne.

Hon gav till ett lågt skrik och hoppade
hastigt upp. Nu när hon stod och såg på
mig med vidöppna grå ögon fulla av skräck,
såg jag att det var en flicka i min egen
ålder. Hennes ansikte var mycket
tilltalande och förtjusande, men tyvärr
vanställt av tre stora blåmärken, placerade
anmärkningsvärt proportionerligt. Två var
lika stora — ett under vardera ögat — det
tredje var litet större och satt mitt på
pannan alldeles invid näsroten. Denna
symmetri tydde på att en artist utfört jobbet.
En artist mycket förfaren i hantverket att
förstöra mänskliga fysionomier.

Flickan tittade på mig och så småningom
slocknade skräcken i hennes ögon. Hon
skakade sanden av händerna, rättade till
sin huvudduk av kattun, kröp ihop och sa:

»Du kanske också vill ha något att äta?
Nå, så gräv då! Jag är så trött i händerna.
Därinne», hon nickade med huvudet mot
ståndet, »finns säkert bröd. Det här ståndet
är nämligen öppet fortfarande.»

Jag började gräva. Sedan hon väntat
litet och tittat på mig, satte hon sig också
ned bredvid mig och började hjälpa till.

Vi arbetade under tystnad. Jag kan inte
nu säga, om jag i det ögonblicket mindes
något av den brottmålslag om moral och

äganderätt och övriga saker, vilka man
enligt många erfarna människors åsikt
alltid bör ha i minnet under livets varje
ögonblick. Eftersom jag är angelägen om
att hålla mig till sanningen, måste jag
erkänna, att det verkar, som om jag till den
grad fördjupade mig i jobbet att gräva mig
in under kiosken, att jag fullständigt glömde
allt annat. Utom naturligtvis, vad som
möjligen så småningom skulle visa sig
finnas därinne i ståndet . . .

Aftonen sänkte sig över oss. Ett mörker
— vått, unket och kallt — tätnade alltmer
omkring oss. Vågornas brus blev liksom
dovare än förut och regnet smattrade allt
högljuddare och intensivare mot ståndets
bräder. Någonstans på avstånd hördes
redan nattvaktens skramla.

»Finns det något golv?», frågade min
medhjälperska lågt. Jag förstod inte, vad
hon menade och svarade inte.

»Jag frågade om det är något golv i
ståndet? Om det är det så rådbråkar vi
oss förgäves. Vi gräver en grop, men
ovanför ligger det tjocka bräder och hur ska
du kunna slita bort dem? Det är bättre att
slå sönder låset. Det där låset är ganska
uselt.»

Goda ideer gör mera sällan påhälsning i
kvinnohjärnor, men som ni märker händer
det dock . . . Jag sätter alltid värde på goda
ideer och söker alltid att förverkliga dem
allt efter deras möjligheter.

Sedan jag hittat låset slet jag i det och
ryckte loss det tillsammans med märlorna.
Min medintressent i företaget böjde sig
ögonblickligen och slingrade sig som en orm
in i ståndets fyrkantiga öppning.
Där-innefrån ljöd hennes gillande utrop:

»Duktig gosse!»

Ett enda litet berömmande ord från en
kvinna betyder mer för mig än en hel
dityramb från en man, vore han också
vältalig som alla antika och moderna retorer
tillsammantagna. Men på den tiden var
jag till min läggning mindre älskvärd än nu

56

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free